Author: Emilia

Jag älskar att det är varmare ute. Våren och sommaren är min favvo-årstid medans hösten och vintern innehåller mest favvo-aktiviteter. Jag älskar sol & värme och hade det inte varit för alla jakter under hösten och vintern så hade jag nog mest varit inomhus under den kallare årstiden.
Dagar när det är som varmast tränas hundarna tidigt på morgonen/förmiddagen eller så tränar vi vatten. Det är lyx att vissa dagar kunna välja när de ska tränas.
Korna är ute och det årliga kosläppet gör mig väldigt glad. Att få se korna bli alldeles spralliga och de gulliga kalvarna upptäcka den stora världen för första gången är liksom något speciellt.

Och vad vore vår & sommar på landet i Småland utan rödfärg? Det är såklart en hel del som ska målas även i år, bland annat lite hundkoja som Abbott har designat om lite genom att prova äta på den lite här och där. Igår ville Abbott bestämt vara med och måla och kom och la sig intill den nymålade väggen och tittade på mig med de där allra gulligaste ögonen och krävde lite kärlek. Det kan man liksom inte säga nej till och vad gör egenligen lite rödfärg på den vita pälsen och lite vita hundhår på den röda kojan när man får lite kärlek i utbyte?

Chess va tänkt att få ett framtida yrke som specialsökshund, men tyvärr va han inte tillräckligt miljöstark och kunde låsa sig lite i obekväma situationer så han har fått flytta tillbaka hem till oss i Småland och har varit med i 2,5 vecka. Det har tagit lite tid för honom att bli bekväm med alla tikar och hundar i laget, men det finns hopp om att han snart är lika stökig och brötig som sina syskon. Han fick häromdagen flytta ut till hundgården och får till en början hänga på tiksidan tillsammans med Chins eller med Bonnie.
Jag tror på lilla fina Chess, igår la han till med världens finaste och ett väldigt intensivt sök efter en tennisboll. Lyckan va dock kort för när han hittade den sprang han iväg åt andra hållet och pissade. Haha, nåja.. det löser sig snart och vi har precis påbörjat avlämningsträningen.

I början av juni har ungdomarna tid bokad för HD&ED röntgen och därefter ska någon av dem flytta (jag vet inte ännu vem av dem).
Är det någon som känner någon som letar efter en 1-årig springer spaniel så har jag någon som gärna vill hitta ett eget hem.
De vill framförallt jaga och gärna även starta på jaktprov.

Aili har fått sina första vattenapporter och när hon igår simmade hemåt med en dummy och hade blivit alldeles gul under hakan av allt pollen på vattenytan, då fick jag en sån där Yrsa-känsla ♡ Att man kan sakna en hund så mycket, det är hjärtekrossande.
Yrsa & jag tränade väldigt mycket vatten tillsammans, jag älskar att träna vatten och vi spenderade orimligt många timmar vid olika vatten häromkring med att träna dirigeringar, det va så galet roligt att tillsammans upptäcka nya fina vatten att träna i.
Jag saknar de där dagarna.
När Aili igår kom simmandes och såg ut som en kopia på Yrsa som på slutet va grå om nosen kom det väldigt mycket tårar. Jag saknar Yrsa något enormt, varenda dag.

“Det är bara att göra såhär.”

För ungefär 7 år sedan hade det nog låtit ungefär så, men idag vet jag att det inte bara är att göra si eller så.

Varenda hund jag har tränat har gett mig så väldigt mycket bra erfarenhet och det har gjort mig betydligt mer ödmjuk.
När jag tränade min första, andra och tredje retriever va jag lite mer naiv än vad jag är idag, tänk va enkelt det va då.

Då hade jag bestämt svarat “det är bara att bryta hunden såfort den tappar sin linje och sedan skicka om.” Idag har jag inte längre ett lika rakt svar på frågan om man ska bryta hunden när den inte springer spik-rakt. I princip så är det ju så, ja. Men om jag har en osäker hund, eller bara en ung hund som behöver få lite självförtroende, är det kanske lite okej med en något bredare “ok-linje ut” för att hunden ska få lyckas. Om jag vet att den unga hunden kommer att få vind på den, så kanske jag låter den gå. Om jag vet att den unga hunden kommer falla ner i vind och få syn på den så kanske jag låter den gå.
Är det däremot en äldre och mer tränad hund, nä då kanske jag inte alls tillåter samma “breda” linje ut.

Idag har jag mer koll på svårigheter i terrängen, vind och annat som kan ställa till det för en ung hund i träningen. Ibland kanske jag tillomed släpper lite på den där linjen och försöker använda mig av ett tecken istället för att hunden kanske ska lyckas. Det beror på. Det beror helt på vad det är för hund vid min sida. Men överlag så är jag väldigt strikt med att om jag tränar linjer, så tränar jag linjer. Men någon gång ibland måste man också testa och se hur det ligger till med de där höger, vänster och back.

Ibland svarar jag faktiskt “Jag vet inte” på vissa frågor. Jag har en tanke såklart, men jag vill ha så mycket mer information om allt runtomkring innan jag kan ge ett bra svar.

Det är inte bara till att korrigera och det är inte bara till att träna med omvänt lockande för att få en hund till att gripa en apport. Det är heller inte alltid bara till att börja leka med hunden för att få den till att vilja gripa. Alla hundar fungerar inte så.
Desto fler hundar jag har haft, desto större har min verktygslåda blivit. Alla de gånger jag har stött på “problem” och jag ibland har behövt fundera på saken i flera timmar, dagar eller tillomed ibland i flera veckor innan jag kommit på en lösning som jag sedan ska få till i praktiken tillsammans med min hund har varit väldigt lärorikt.

Hade Abbie kommit till mig för 6 år sedan är det inte alls säkert att hon efter bara några månaders träning blivit så glad i att apportera och att komma och lämna av apporterna. Man får bli kreativ när man jobbar med hundar som inte gillar att apportera, äta godis eller att leka. Det tog några timmar med funderande innan jag kom på en plan. För några år sedan hade det nog tagit dagar eller veckor att komma på en lösning och vägen fram till dagens Abbie hade varit betydligt längre.

Laget har ändrats en hel del genom åren. Det har funnits lite olika anledningar till det. De flesta gångerna för att jag är intresserad av avel och alla hundar är inte lämpliga att använda i avel, någon gång för att det inte fungerat bra i flocken, alla hundar trivs inte med att bo med flera andra hundar och det påverkar tyvärr hela laget.
Jag tycker det är väldigt roligt att träna hund och om det hade varit möjligt att ha obegränsat med hundar så hade fler av dem blivit kvar bara för att de har varit så underbara individer att leva med och lärorika att träna.

Men vet ni, livet är för kort för att ha kvar hundar som av olika anledningar inte passar hos just hemma hos mig. Alla de hundarna som genom åren har behövt flytta har hittat världens bästa hem och de är så uppskattade för att de är precis just den individen som de är, även fast det alltid har varit väldigt ledsamt för mig när de flyttat.

Stöter ni på svårigheter i eran träning och definierar det som att hunden har ett jobbigt problem? Prova istället att se det som en spännande utmaning som ni vill hitta en lösning på.
För mig blir det så mycket enklare bara genom att byta tankesätt och hur jag ser på det. Jag blir samtidigt en bättre hundtränare genom att lösa svårigheten direkt istället för att träna runt det som är svårt. Det kanske funkar att träna runt det för stunden, men det kommer mest troligt bli en ännu större svårighet längre fram i träningen.

Ibland (ganska ofta), hör jag att folk jämför sig.
De jämför sin hund med en annan hund eller så jämför de sin prestation med en annan förares.

Jag gjorde oxå det tidigare, men har slutat med det sen några år tillbaka. Jag lyssnar inte (alltså, jo såklart att jag lyssnar, men det rinner av mig) när folk antyder att min hund som är vid en viss ålder borde klara av en viss sak. Jag tar för givet att de säger det i all välmening, men de vet inte hur vi har tränat eller vad det är för individ jag har vid sidan och vad just den hunden har för styrkor och svagheter. Visst kan hunden se lugn ut men jag som känner den kanske vet om att hunden gör sitt allra bästa för att lugna sig själv och att den inte kan hantera så mycket riktigt än.

Jag är enormt glad och tacksam om människor ser mig som en källa till inspiration!
Jag är otroligt tacksam över alla ni som vill följa min vardag tillsammans med mina hundar.
Men jag hoppas verkligen inte att ni jämför er själva eller era hundar med mig eller mina hundar.

Vi är alla olika, vi har alla olika förutsättningar och möjligheter.
Det man själv kan göra, är att göra det allra bästa av det man har.

Jag har ett ganska dåligt minne och glömmer ganska mycket, men endel saker sitter fast, det här är ett minne som jag tänker på ofta.
Jag kommer ihåg hur jag för många år sedan höll på att lära Yrsa “häråt-signal”. Det måste varit i april, för gräset va grönt och det va soligt men det va ännu inte särskilt varmt. Jag minns exakta platsen jag va på och tränade, det är sällan jag är där och tränar idag av många olika anledningar. Jag minns vad jag älskade det, jag kommer ihåg den där bubbliga känslan när jag gick hemifrån för att komma till platsen där vi skulle träna.
Det va nog egentligen kanske inte det vi borde prioriterat i träningen där och då, utan det va nog mer bara för att jag kände för det och hade kommit på den perfekta övningen.
Jag vet hur jag önskade att jag hade möjlighet att träna fler hundar, vilken lyx för alla dem som har fler hundar att träna.

Jag har aldrig haft en hund som har lärt mig så mycket som Yrsa har. Under åren insåg jag att jag att det ju va jag som förare som behövde utvecklas och jag hade så mycket kvar att lära och fastän folk tyckte att det va galet fortsatte jag träna och starta på prov med Yrsa som va 8,5 år. Jag är så tacksam att jag gjorde det. Jag är så tacksam att jag tog vara på den alldeles underbara hunden jag hade och gjorde mitt allra bästa av det.

Jag har aldrig haft hund under min uppväxt och min dröm att få jobba med hundar kändes så otroligt orimlig eftersom att jag inte va uppvuxen med det. Men någonstans på vägen blev jag en nörd, jag har spenderat så mycket tid som möjligt på just hundar. Jag har tagit alla chanser jag har kunnat till att utvecklas och att lära mig mer.
Jag har sedan den där träningen med Yrsa haft en hel del hundar. Jag är intresserad av avel och tyvärr passar inte alla hundar mina avelsmål, de hundarna har fått flytta och har världens bästa människor och är lyckliga där. Men jag är tacksam över varenda hund jag har haft möjlighet att hantera, alla de där individerna har lärt mig så otroligt mycket.

Så nästa gång ni överväger att jämföra er med mig och om ni tycker det ser enkelt ut för mig att lära mina hundar att gå fot eller hålla en dummy, kom ihåg att jag har spenderat orimligt många timmar på att träna just det med olika hundar.
Vid födelsedagar och jul har jag önskat mig hundträningar och kurser, senaste julen önskade jag mig fina retrieverkoppel. Sånt som jag vill ha men som jag ibland känner är lite “onödigt” då jag vet att det antagligen inte dröjer särskilt länge innan det ska betalas ett veterinärbesök.

Mina vänner har nog insett att Blundstones är det jag mest troligt oftast kommer att ha på mig när vi går ut och äter mat eller firar nyår. Jag har några osköna normala skor i en låda i Småland som jag sällan använder och som jag aldrig kommer ihåg att ta med mig när jag åker iväg. När jag väl får till att använda dem får jag skoskav och det slutar ändå med att jag får byta skor.
Om jag har dyra hundkläder? Ja, det kanske, jag tycker det är värt att lägga pengar på något som jag använder mycket och kommer ha i flera år, men jag handlar och använder nästintill heller aldrig “normala kläder”.

Jag vet oxå idag vad jag vill att mina hundar ska kunna och jag tränar dem mot det redan från början. Jag vet t.ex. hur jag önskar att mina unga spaniels ska jaga och tränar dem mot det redan från början.
Jag vet att om jag ska få ett intensivt sök så kan jag inte träna dem så länge att de blir trötta och tappar det. Hur jag har lärt mig det? Jag körde till England över dagen för att hämta Clyde. Ja, England över dagen.
Jag va en av de första att köra på färjan kl 17 i Rotterdam, åt mat och sov sedan i ca 12 timmar under båtresan upp mot Hull. Körde av färjan i Hull på morgonen och bilade i vänstertrafik ner till Clydes uppfödare. Träffade Clyde, drack lite kaffe, fick kika på Lee och hur han jobbar med sina hundar i olika åldrar (otroligt lärorikt) innan jag lastade in Clyde i bilen och körde ner till Eurotunnel och åkte över till Frankrike kl 21 samma kväll och sedan körde så långt hemåt jag kunde innan jag tillslut va tvungen att sova några timmar på en parkering i Tyskland innan jag kunde köra vidare hemåt. Om jag tyckte det va läskigt att göra hela resan själv? Ja. Men jag gjorde det.
Samma dag som jag skulle åkt in och avmaskat hundarna hörde jag att det där hostandet hos någon hund på lunchen va kennelhosta och de kunde inte följa med så istället för några dagar i England fick jag boka om färjan och det blev istället en resa bara för att hämta Clyde.

Nästa gång ni överväger att jämföra er med någon annan, kom ihåg att ni är två helt olika personer och att ni har haft helt olika förutsättningar fram tills idag.
Och om ni någon gång funderar över att jämföra eran hund med någon annan hund, så bara nej, gör det inte, det är oschysst mot din hund. De är alla olika individer med olika egenskaper och förutsättningar.
Däremot är det guld värt att få inspiration och se på duktiga hundar och förare, tänka att “det där, vill jag oxå att jag och min hund ska kunna” och träna mot det.

Fokusera på det du har och gör ditt allra bästa av det.

Det är okej att inte alltid orka.
Jag hör ganska ofta meningar liknande “jag har inte hunnit träna” eller “jag har så dåligt samvete över av att jag inte tränat min hund/mina hundar så mycket som jag borde eller har velat”.
Av vilka anledningar vet bara ni, men jag lovar er att det är okej!

Det händer att mina hundar får vila ifrån träning en vecka eller två för att jag har annat som måste gå före träning. Mina hundar bryr sig inte det minsta om det, varför ska jag då ge mig själv dåligt samvete? Vissa dagar har jag (precis som alla andra) begränsat med tid och energi och jag prioriterar hellre då att alla får vara med på en promenad eller kanske bara att gemensamt leta efter lite mat i en kohage istället för att lägga tiden på individuell träning med en eller två.

Jag mår heller inte (gissningsvis som många andra) alltid så bra.
För mig är det många gånger i samband med PMS var fjärde vecka. Jag är tacksam över att jag vet om att det är så. När jag känner att världen håller på att gå under, kan jag kolla min kalender och jag blir då medveten om att det kommer inte kännas så om några dagar vilket gör det lite enklare att hantera (det blir sällan enkelt, men lite enklare).
Idag känner jag mig ganska okej med det. Såklart jag önskar att det va annorlunda varje gång jag är där, men det är det inte vilket gör att jag måste acceptera det.

När jag mår dåligt, tränar jag inte hund. Jag överväger det inte ens. Känner jag mig ledsen eller nere av vilken anledning det nu kan vara, så tränar jag inte hund. Och det är okej.
Mina hundar tycker det är minst lika roligt att springa ikapp tillsammans i ett smutsigt dike, leta diverse bajs och annat spännande på fritid tillsammans med laget istället för att träna.

Det är däremot viktigt att inte bli missnöjd över mina hundars prestation bara för att jag inte har tränat tillräckligt!
Om jag inte har tid eller energi till att träna, då bör jag heller inte bli besviken över att vi inte presterar bättre. Träning tar tid. Det tar massor med tid att lära hundarna det vi önskar. Har vi fokuserat på något särskilt i träningen så tappar vi på något annat.
All träning med våra hundar är färskvara.

Bara för att jag la många, många timmar med träning på fotgåendet när de va mellan 5-6 månader fram till 1,5 år så betyder det inte att vi inte behöver lägga fokus på det igen.
Bara för att vi lagt så enormt mycket tid på att träna avlämningar när hunden va yngre, betyder det inte att jag inte behöver göra det efter jaktsäsongens slut även fast Bonnie nu snart är 5 år.
Se hundarna (och er själva) och vad de behöver träna på idag. Inte vad de behövde träna på förra veckan eller vad som är roligt att träna. Vad behöver jag och min hund just nu?
Det är klart vi oxå tränar på det som är kul, varje gång, men en liten del av mina träningspass handlar om det vi behöver bli bättre på.

Jag skriver i min bok efter varje träningspass jag har haft med mina hundar (det händer tyvärr att jag glömmer ibland). När mina hundar har fått någon eller några dagars vila så glömmer jag lätt bort vad just de behöver träna på. Då kan jag gå tillbaka och se i mina anteckningar vad som gick bra förra träningspasset och vad vi som gick mindre bra. Jag anpassar min träning efter det.
Det är även guld värt att ha möjlighet att kolla tillbaka i mina anteckningar för att påminna mig själv om vad vi har haft för utmaningar och fokus tidigare.

Abbie och jag har tränat massvis på att följa mig, det har gått ganska bra det senaste. Avlämningar har oxå gått ganska bra. Men dagens fokus blir tillbaka till basic – följ mig (mjukost är livet). Det kanske även blir ett senare pass under dagen med att hålla dummy.
Om vi hoppar över den basic-träningen idag så kommer grunden inte bli lika stabil att stå på, vilket kommer göra att vi mest troligt får problem med det längre fram. Även fast vi båda nog tycker att det hade varit roligare att jaga efter tennisbollar idag..

Abbott kommer att få träna på sitt-stanna kvar. Inte alls lika kul som att jaga efter tennisbollar, men det spelar liksom ingen roll hur fint och bra han jagar om han inte kan sitta still när det krävs.

Men bara för att vi en dag inte hamnade överst på prispallen, så betyder inte det att vi är dåliga. Vi gjorde vårt allra bästa utifrån våra tidigare erfarenheter och efter de förutsättningarna vi hade just där och då.

Tidigare såg jag en icke topp-placering som ett misslyckande. Det gör jag inte längre.
Jag blev då så himla besviken på mig själv och min hund för att vi inte presterade bättre på prov & tävlingar. Efteråt tappade jag träningssug och motivation till att fortsätta träna, jag ältade i en evighet just det som i mina ögon “gick dåligt”. Jag va horribelt hård mot mig själv och över att jag inte hanterat situationen annorlunda och gjort det bättre.
Men vi gjorde alltid vårat bästa, både jag och min hund.
Där och då gjorde jag vad jag trodde va rätt, såklart.

Senast jag hade ett möte med min coach så diskuterade vi om Bonnie skulle starta eller inte starta på gårdagens prov. Jag tyckte att nej, hon är inte redo.

Tävla för att få erfarenhet.

Bonnie har fått ta det långsamt i höst. Jag såg att hon haltade när vi gick in till veterinären för att ta bort en avslagen tand tidigare under säsongen. Med vila efter tandborttagning så försvann hältan men inte alls långt efteråt skulle en annan avslagen tand plockas bort och hon fick då ännu mer vila. Jag bestämde där och då att vi inte skulle tävla eller jaga mer denna säsongen. Ingen jakt och inget prov är viktigare än hundens hälsa.
Vi har långsamt och försiktigt jobbat för att få upp muskler och kondition och jag har varit livrädd för att pressa henne för hårt, om vi frågar B, då jagar man tills man kollapsar. Vilket gör att jag måste avgöra när det räcker för B visar inte när hon börjar bli trött. Det är inte helt enkelt.

Min anledning till att inte starta på prov va för att det fanns för mycket som inte va tillräckligt bra eftersom att vi inte hade tränat tillräckligt mycket. En provstart har hon i dagsläget kondition och tillräckligt med muskler till. Bonnie jagar fint och är följsam, har blivit ganska säker på dirigeringar, men jag kan läsa i mina träningsanteckningar vid flera tillfällen från november och framåt att “hon stannar inte vid stöt eller när något rör sig”, “hon sitter och letar”, “blir slirig på stoppen och letar/jagar gärna vidare”, “behöver bli mer stadig i stöt”.
Den senaste anteckningen angående stöt är för tre veckor sedan, vilket gör att jag nästan har glömt att vi har fått jobba mycket på det. Igår från gårdagens prov fick jag ännu en anteckning om att “hon behöver bli mer stadig i stöt och inte jaga vidare när vi inte ser varandra“.

Visar det att vi är dåliga? Nej.
Det visar bara vad vi behöver träna mer på.
Mitt huvudmål under gårdagens prov va inte att vi skulle vinna eller att prestera på topp, mitt mål va att jag skulle träna mig själv på att fokusera på rätt saker, vi skulle göra vårat bästa. Jag behöver helt klart mer träning gällande det där att hålla fokus, men det har blivit framsteg jämfört med tidigare.

Alla prov och tävlingar jag har startat på genom åren har gett mig så väldigt mycket. Många gånger va jag uppgiven över alla påhittiga saker Yrsa gjorde på alla prov som gjorde att vi inte fick ett första pris. Jag kommer ihåg att flera olika personer sa till mig “Jag förstår inte hur du orkar fortsätta starta henne”.
Men idag är jag så stolt och glad över att jag fortsatte starta henne och att jag tävlade för att få mer erfarenhet, det har lärt mig så väldigt mycket.

Glöm inte bort att vi alla har olika förutsättningar, vi har alla olika möjligheter, olika mål och intresse, ta vara på det just du har. Jämför dig inte med någon annan än dig själv.

För tio år sedan va min allra största dröm att få ha en egen hund, idag är det min vardag.

Jag minns när jag gick på gymnasiet och jag och min kompis fick en tillfällig inneboende som blivit avstängd från internatet, han hade med sig sin underbara gråhund, Millan.
Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket annat än att Millan fick springa med mig när jag cyklade till skolan. ♡ 

Sist jag skrev här, 7e februari, var jag lyckligt ovetandes om hur världen skulle se ut nu tre månader senare. Jag höll då på att klura ut en plan för Walter under året. Jag vet att jag höll på med en plan för alla hundarna då, vilka prov och tävlingar vi skulle åka på under året. Det blev inget med det.

Det har varit fullt upp, som alltid sen senaste inlägget. Lite mindre hundträning och prov än vad det vanligtvis hade varit vid samma tid på året. Jag har jobbat desto mer och pluggat endel.

I mitten på mars hämtade jag en liten goldenvalp vid namn Chins, Yesrieve’s All You Need Is Love. Hon är en helt fantastiskt liten individ. Så väldigt intensiv och explosiv men samtidigt något sjukt lyhörd. Tror att det kan bli bra, väldigt bra om jag kan hantera henne rätt.
När min syster fick höra vad fröken skulle heta så sa hon “Man kan ju följa ditt liv genom namnet på dina hundar”. Det stämmer nog lite. Nu för tiden hänger jag ganska mycket på gymmet, därav namnet Chins.

Efter kennelhostan i januari och vila för hundarnas del håller vi på att bygga upp muskler och kondition. Längtar tills badsäsongen drar igång på riktigt och vi kan använda världens finaste sjö för simträning.

Valpar planeras i sommar

I höstas försökte vi ju para Fyran och Ezzet, men hon hade ett mycket märkligt löp. Hon kom liksom aldrig in i höglöp. Jag har ju mina hundar tillsammans till någon dag innan höglöp och tills jag är säker på att de är klara. Walter och Fyran var tillsammans och han visade inget särskilt intresse, sedan var hon ensam i en dag innan vi åkte och besökte Ezzet. Hon var där i en vecka och det blev aldrig någonting. Men det fanns väl en mening med det antar jag.

Under en familjemiddag upptäckte vi att hon äntligen börjat löpa!

Denna gången var det inget konstigt löp och de fick till två bra parningar så nu är det bara en evigt lång väntan till ultraljud.