Drivkraft, intresse, inspiration, lust.
Synonymer till motivation.
Om jag alltid känner drivkraft till att träna i dåligt väder? Nej.
Om jag alltid har ett intresse för att träna på det som vi har svårt för? Nej.
Om jag har alltid har inspiration till att träna hund? Nej.
Om jag alltid har lust att träna linjer? Nej.
Här nedan är några bilder som ger mig motivation till att fortsätta.
Men om jag ska vänta på att jag ska få motivation till att gå ut och träna fotgående så kommer det nog aldrig att hända. Jag har visserligen ändrat min inställning något under åren och tycker numera att det är ganska behagligt att träna just fotgående, men om jag känner mig motiverad till att gå ut i 15 minuter oavsett väder och bara gå? nja.
Men det är bara till att göra det.
Bilderna ovan påminner mig om vad alla timmar med träning ger – resultat.
Min första rapphönsjakt
Jag är inte uppvuxen med hund. Jag fick köpa min första hund när jag fyllde 18 år (2012). Snart 10 år med hund!
De första årens jakter var mycket svartfågel, duvor, änder. Där står man / sitter mestadels still under tiden. Det ställer ju inga särskilda krav på något fotgående, eller hur?
Mina första fasanjakter va i slutet på 2015 vilket gör att jag i September 2016 skulle vara med på min första rapphönsjakt. Jag hade ett ganska bra fotgående på min Yrsa. Trodde jag, ja.
När spanielhundarna började arbeta så gick nog stackars Yrsas hjärna på högvarv (hon har liksom inte riktigt alltid varit någon lugn hund) och jag minns det här som igår. Jag minns exakt nästan på metern vart det hände. Vi kanske hade gått 15 meter på den här rapphönspremiären, Yrsa va lös vid sidan för jag visste ju att hon va stadig.. Ja och det va hon i 15 meter tills det kom ut en hare. Yrsa har alltid älskat harar, det är liksom det allra bästa som finns, att jaga hare. Hon höll sig i två sekunder, tills det kom ut en röd cocker spaniel i full fart efter haren. Då kunde inte Yrsa hålla sig längre och hon drog sitt snabbaste efter haren & cocker spanieln.
Om de kunde skjuta haren? Nej, för där kom två hundar och en Emilia efter.
Sånt händer såklart, det är ju hundar vi håller på med och inga maskiner. Men efter den händelsen fick fotgåendet en helt annan betydelse i min träning.
Jag vet vad jag vill ha.
Jag vill ha en spaniel som jagar under bössan och är stadig (och ska jag kunna skjuta så måste de gå nära mig) då jag inte är någon outstanding skytt och jag behöver lite tid på mig att få upp bössan och allt som ska göras innan man kan avlossa ett skott.
Därtill vill jag även ha en retriever som går vid min sida.
(det vill jag även att en spanielhund som inte är i arbete gör)
Det spelar ingen roll hur bra min retriever är på att arbeta om jag inte kan ha den med mig för att den inte kan gå fot. Därför lägger jag mycket träning på att just gå fot.
Jag vet vad jag önskar att mina hundar kan och just det lägger jag tid på, från början.
Jag använder inte godis när jag lär dem att gå vid sidan och vill inte att mina hundar ska ha någon slags förväntan där alls i början, annat än att det är lugnt och trevligt.
Det är svårt att lugna en hund som från början ligger högt i intensitet.
Hur ska jag kunna ta med min hund på en jakt där vi går med spaniel och där det skjuts om den är intensiv och tossig hemma utan några störningar alls? Den kommer förmodligen få kortslutning i hjärnkontoret av hela situationen. Det handlar inte bara om vad som är trevligt, det är ju även en säkerhetsfråga. Det kan vara en väg i närheten, det kan finnas orutinerade skyttar (alltså det ska ju aldrig riskeras några liv bara för att man är en orutinerad skytt, men ni förstår nog vad jag menar. Det är mänskligt att inte vara alldeles perfekt)
Jag vill även att de ska kunna gå vid min sida utan att kräva min uppmärksamhet hela tiden då jag vill kunna fokusera på min spaniel och i drömsituationer även på mitt skytte.
För att komma till sak, det som gör mig motiverad (eller ja jag känner mig inte alltid motiverad), det är den där känslan jag får när jag har tränat min hund tillräckligt för att den ska prestera så som jag önskar mig. Det tar tid, det är många, många timmar med träning.
Under 2021 har jag många gånger tvekat på mig själv och mina mål, om jag verkligen vill satsa.
Det är så mycket känslor inblandade i den här världen.
Att min älskade Yrsa som har varit min allra bästa vän fick somna in har varit så väldigt jobbigt. Att få höra att ens efterlängtade unghund förmodligen inte kommer kunna leva särskilt länge är så förbannat hjärtekrossande. När hundarna skadar sig så ofta att jag träffar veterinärer mer än min mamma och det inte bara handlar om så mycket känslor, det kostar även massor med pengar.
När man har tränat ett helt år inför SM och hunden blir skadad och inte kommer till start så känns det motigt. Det känns så motigt och samtidigt så känner man sig så otroligt egoistisk som ens tänker så när ens hund inte mår på topp.
Men jag kan ju heller inte bara ge upp nu. Då kommer alla timmar, alla känslor, alla pengar, allt, bara allt, vara alldeles förgäves. Därför måste vi fortsätta lite till.
Jag fortsätter att köpa pallar med hundmat, mata och rasta hundar, plocka bajs, läsa mina hundar och hela tiden försöka lära mig mer om hundspråk, lägger ner tid och tankar på att klura ut vad är det är för individ jag jobbar tillsammans med, åker till veterinären, går fot, jobbar på att få mina hundar i rätt känsla, tränar för att de ska älska att jobba tillsammans med mig. Jag fortsätter att bara göra det, även fast jag inte alltid känner mig motiverad.
Men vet ni, just nu känner jag mig faktiskt superduperjätte-motiverad. Jag har mycket unga hundar och förra året va det så mycket basic, så mycket grunder, hela hela tiden. De va heller inte redo för särskilt mycket tävlingar och prov.
Men nu så ser jag fram emot 2022. Jag hoppas, önskar och tränar för att kunna starta på prov och tävla.
Jag hoppas att Bonnie är i toppkondition till höstens jakter och prov, jag hoppas att vi kan starta på något Nybörjarprov A eller B innan dess för att träna oss själva.
Jag hoppas att Clyde får ett Godkänt vattenprov så att vi kan starta på Fältprov, även med honom hoppas jag kunna starta på något Nybörjarprov.
Med Abbie och Abbott siktar jag mot att starta på vattenprov och även Unghundsderby för spaniels.
Chins är snart redo för start i Öppenklass på B- och C-prov. Drömmen vore även att starta på ett KKL i höst.
Lemon tränas för att starta på B-prov i NKL.
Aili är fortfarande kvar och är pigg och glad så det finns en liten dröm om att kanske kunna starta även henne på någon tävling eller ett prov.
Jag är så tacksam över vilken supermöjlighet jag har. Jag har ett helt gäng med grymma individer som lär mig så mycket nya saker hela, hela tiden. De ger mig så mycket erfarenheter.
Jag ska verkligen fortsätta göra mig allra yttersta för att försöka få fram det bästa av mina olika underbara hundar. Om jag inte tar vara på chansen jag har, kommer jag nog att ångra mig.