Author: emilia.bengtsdottir@live.se

ja, ni vet, hemma bäst. Mer om det länge ner.

9 oktober va det B-prov i NKL utanför Lammhult, en väldigt trevlig dag med underbart väder. Cajsa startade med sin Hjortron och fick ett 1a pris! Så himla roligt!
Jag är inte längre så nervös när jag själv startar på prov, haha, men det va värre när Cajsa skulle starta.

Förra helgen va det dags för skåne och några dagars jakt. Clyde har fått hänga med lite och har fått byta av Bonnie ibland. Han börjar förstå vad vi pysslar med. Hade en sån himla go-känsla den helgen. Fint väder, bra sällskap. Var så himla glad, det va väl kanske väl att jag hade den känslan någon dag innan det blev som det blev.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Långhelgen blev till en hel vecka då min bil stannade på väg till stugan efter en jakt i söndags. Det är inte allt för roligt med bilproblem med massor av hundar med i bilen. Tur i oturen så va jag i närheten av ett ställe som jag brukar vara med och hjälpa till på.
Snälla, snälla människor som fixade både sovplats och en hundgård till mina hundar och lån av bil någon dag.
Tid på verkstaden på tisdagen och fick sedan veta att det va mycket alger och smuts i tanken och att de inte kunde fixa förrän på fredagen.
Då det va jakt på torsdagen så blev jag kvar i skåne istället för att låna bil och köra hem över en dag. Det borde egentligen resulterat i massor av tid till att träna hund, men motivationen fanns väl inte riktigt där just då.

Det va planerat sedan innan att jag skulle få lite hjälp m att skjuta lite för Clyde i veckan då han ju hade tävling på G den kommande helgen och aldrig har fått apportera något som är skjutet för honom tidigare. Han är bara helt, helt underbar. Han jagar fint, med väldigt fart och stil, så klart väldigt orutinerat! Men han försöker lära sig hantera vinden och sortera vittring och emellanåt gick han riktigt, riktigt fint. Han är så otroligt charmig när han ibland stannar upp och kollar på mig och frågar om han gör rätt. I början förstod han såklart inte att han även hade en uppgift som apportör, men efter några stycken så trillade poletten ner lite och han gjorde någon bra apport.

I torsdags och fredags blev det jakt. Eftersom att jag inte hade någon bil utan fick åka med Kalle så blev det bara Bonnie och Ivy som fick hänga med. Det känns inte helt tillräckligt att bara ha en hund vid sidan när man ska apportera, men Ivy har växt med uppgiften när inte Yrsa är med, då hon ju blir skickad och får göra ett försök på de som Yrsa annars hade hämtat.
Bilen hämtades efter jakten i fredags och då Bonnie inte alls hade gått bra under dagen va jag tvungen att träna lite innan jag åkte iväg norrut. Jag hade nästan helt bestämt mig på morgonen att jag inte skulle åka då jag tycker att Clyde är alldeles för orutinerad och vi inte alls har kommit någonstans med dirigeringsträningen än. Bonnie gick inte alls särskilt bra i veckan och det kändes bara väldigt långt och ovärt att åka, särskilt efter en så väldigt mindre bra vecka. Efter lite stött och pepp så kom jag visst iväg och landade utanför Nyköping runt 23.30 på fredag kväll. Upp tidigt på lördag för att bila vidare til derbyt med sällskap av Cajsa som skulle kika vad hon gett sig in på.

Clyde gick som startnummer 3. Fick börja släppa i en skog ish, det vart lite förvirrande med väldigt mycket byte av riktning, men Clyde hängde med ganska bra. Gjorde en jättefin stöt på en fasantupp som inte fälldes. Gick vidare och han jagade fint. Fick sedan koppla och flytta oss till lite mer öppen mark. Sök i medvind och jag tycker att han försökte hantera det bra. Gjorde en halvstöt på en fasantupp och stannade spontant. Den flög bara upp någon meter och satte sig precis ovanför i buskaget. Körde igång Clyde och fasanen flög iväg utan att bli skjuten. Fortsatte framåt och sedan började det lyfta en väldig massa lös fågel precis framför oss och Clyde satt som ett ljus, väntade lite till innan vi satte igång igen. Gick några slag och sedan stötte han en fasantupp, stannade och kollade på mig, den sköts och jag blev helt uppgiven då jag absolut inte trodde att han hade varken sett eller hört den.

Provar skicka honom och han springer snabbt förbi mig, tillbaka ut på vägen och och jag vågar inte gå efter för att kolla. Men när domaren säger att “han har den” kan jag andas ut, han kommer och lämnar av och den känslan är obeskrivlig. Blir nästan tårögd bara jag skriver om det.

Hade en aning om vilka hundar som skulle hamna i topp och när de började berätta placeringarna och när det inte va någon mer än 1a placeringen kvar så kom det några tårar. Min unga, fantastiska, gosigaste, underbaraste Clyde vann derbyt 2020! Det är HELT galet! Så många duktiga hundar och förare och så kommer lilla jag och lilla Clyde och vinner hela kalaset. Helt sjukt, men vilken häftig känsla!

I går var det dags för SKL i Strängnäs med Bonnie. Startnummer 8 och släppte i skogsterräng, gick inte särskilt långt innan hon stötte en fasan i ett slånbuskage. Stadig i stoppet och den sköts med ett skott, gick ner och sprang vidare. Flyttade runt slånet och skickade utan att hitta, andra hunden skickade utan att hitta. Fick gå vidare utan att hitta någon mer. Andra släppet för den andra domaren var även det i skog. Väldig fart på lilla fröken och fick några stötar utan att det blev skjutet något. Sedan sköts det ännu en som sprang iväg och under tiden när Bonnie jobbade på den, stötte hon en fasan som de sköt som blev liggandes som vi just då inte skulle hämta. Letade vidare och hon stötte fågel efter fågel, Bonnie vart helt förvirrad men skickade flera gånger utan att hon hittade den. Men sedan behövde ju Bonnie en apport, det va det sista innan vi va klara. haha, alltså den va inte ens lång, blåste många stopp och hon meckade väldigt när hon skulle ta den och knäckte den. Såklart man blir väldigt besviken, men så är det. Pratade med Pia på hemvägen och kom fram till några möjliga anledningar till varför det blev. Fördelen med en lång väg hem är man hinner bryta ihop och komma igen innan man är hemma. Som Pia sa i fredags “Man vet aldrig med hundar!” Det är ju så sant och som alltid har jag lärt mig massor i helgen.
Jag är så glad i mina fina spanieler och nu ska de båda få några dagars vila efter några intensiva veckor.
GO känsla att komma hem igår! Visserligen till mängder med flyttlådor då jag precis flyttat ifrån min lägenhet. Några dagar hemma innan det blir jakt igen och sedan ny helg med nytt hundprov.

Jakt och provsäsongen är i full gång och jag älskar det!

Vi har den senaste månaden fått ihop 4 starter i EKL. Jag är nöjd, även fast man såklart önskar annat än 3e pris. Ni ska få ta del av de sammanfattande kritikerna.

Växjö 20 september, 1a pris
“En hund som gör ett bra dirigeringsarbete, ett fantastiskt sökarbete. Superbra markeringsarbete. Mkt bra förd.”

Älmhult 27 september, 3e pris
“En flattik som gör ett utmärkt mark. arbete, även ett bra sökarbete. Belastas idag i sin brist på samarbetsvilja under ena dir. arbetet. Trevligt förd!”

Österström 3 oktober, 3e pris
“Visar styrka i stora delar av provet och stor effektivitet. Belastas vid inledande passivitet med något pip.”

Österström 4 oktober, 3e pris
“En tik som följer sin förare på ett trevligt sätt. Markerar bra, behöver dock stöd på land 2. Löser landdir på ett bra sätt, tyvärr inte lika bra på vattendir. Blir ineffektiv på söket, rotar fast i näromr.”

Lite tråkigt att hon bestämde sig för att börja pipa, på ett dummyprov vid 8,5 års ålder. Men alltså, vad annat kan man göra än att där och då bara skratta åt henne. Jag är samtidigt glad över att hon va piggare i helgen än vad hon va för några veckor sedan. Nu ska vi fokusera lite på vattendirigeringar. Sökarbete brukar vara hennes favvo-grej. Men hon kändes trött igår, med all rätt. Det blir massage och några dagars vila innan vi fortsätter och förhoppningsvis får vi till någon mer start till våren. Önskar så att det gör ont att hon ska fortsätta vara pigg och frisk länge till.

Vi startade på ett KKL oxå, jag anade resultatet redan innan men bestämde mig för att prova ändå. Hon skötte sig ok till en början och fick hämta en fågel. Men när det ramlade för många, även sådana halv-döda som hon brukar ha första tjing på så pep hon och det blev koppel på för hennes del.

Människor tycker säkert att jag är lite tokig. Men som Nina brukar säga, “Tokigt är bra.”
I fredags, efter att bilen blivit lagad i verkstaden, tog jag och laget en road trip norrut för två dagars prov.
Två dagar i EKL med Yrsa som ni kunnat läsa om ovan. Även Ivy fick prova starta i ÖKL för första gången. Det gick bättre än vad jag tänkt mig att det skulle göra och bristerna va inte de jag trodde. Tji fick jag.
Österström 3 oktober, 2a pris
“En trevlig arb tik som löser större delen av provet på ett bra sätt. Förs med små medel på ett mkt trevligt sätt, men orkar inte riktigt fullfölja söket vilket påverkar dagens pris.”

Jag trodde framförallt att hon skulle brista i dirigeringarna då vi har lite svårt att komma ifrån att sitta still i stoppen. Men det gjorde hon fint, om än lite smått funderande. Väldigt glad över lilla fröken och ev blir det någon mer start i höst. Det hänger lite på spanielproven.. Säsongen med fältprov är ju något kortare än säsongen för B-proven.

“Nästa år får den gå i pension”
“Det är min första hund “
“Han/hon är för gammal”

Jag hör många liknande meningar när jag är ute och startar. Jag undrar om det är när hunden blir 8 år och får gå i veteranklass som man ska lägga ner övrig träning?
Som många av er säkert vet så är Yrsa inte längre helt ung, hon är 8,5 år gammal, född 2012-05-21. Många tycker säkert att jag borde lägga ner. Men vid vilken ålder ska du lägga ner och varför?
Yrsa är såklart inte lika snabb och busig som hon va när hon va mellan 3-6 år, men hon tycker fortfarande att det är väldigt roligt att träna. Jag behöver ett mål och helst ett datum för att träna och jag har inga problem med att fortsätta lägga pengar på min gamla hund även fast det den senaste hösten mest har varit B-prov, som ju är en egenskapsbedömning som kanske i första hand används för att utvärdera avelsarbetet. Men nu när de har tagit bort egenskapspoängen så tycker iallafall jag att det är svårare att använda den när jag letar valp eller hanhund, den sammanfattande kritiken säger inte alltid så mycket.
Som vi ju alla har hört någon gång “Det är min första hund”. Jag vet inte varför det skulle vara en anledning till att sluta träna den och samtidigt lära sig själv väldigt mycket.
Vilken av mina hundar kan vara bättre att starta på prov och få erfarenhet än Yrsa? Jag lär mig massor varenda start och min tanke och min plan med unghundarna ändras efter mina erfaranheter.

Framförallt så har jag fantastiskt roligt ihop med min gamla, älskade hund. Nåja, ibland blir man ju lite besviken, men det är i vilket fall en lärdom och vi får alltid nya saker som vi behöver träna på.

I mitten på augusti for jag iväg på en road trip norrut för att hämta hem min nya stjärna, Poppel “O’flanagan Im A Rover”. Hade trevliga dagar uppe hos Lena Hägglund och vi hann med att exteriörbeskriva båda Yrsa och Ivy. (Tur va väl det då Yrsa fick till den andra 1an i ÖKL några veckor senare)
Snälla Lena tog lite fina bilder på Walter och Ivy (som inte va helt välkammad).

Den bästa säsongen på året är äntligen igång och vi har hunnit vara med på några jakter.
Tyvärr fick Ivy en stickskada på frambenet sist vi va iväg för någon vecka sen och går just nu i tratt. Hoppas på snabb och krångelfri läkning så att fröken snart kan hänga med igen!

• 

• 

• 

Jag och spanielerna skulle till skåne och träna i dagarna två men en skada kommer tyvärr sällan ensam och även Clyde fick ett sår för några veckor sen och fick spendera lite tid i tratt och det blev tyvärr ingen träning för hans del. Höst betyder även att spanielerna blir av med sommarfrisyren, de var väl måttligt imponerade av det.

• 

• 

De som känner mig och som har hängt med några år vet Yrsas och min story. Men jag tror nog att den får vänta till ett annat inlägg då den är ganska lång.
Hur eller hur, så fick vi ÄNTLIGEN vår andra 1a i ÖKL på B-prov i Koberg den 4e september.

Jag och laget skulle egentligen åkt på en road trip med början hos min bästaste vän Bella utanför Falköping på torsdagen, sedan provet i Koberg på fredagen. Efter det skulle vi åkt norrut över helgen och startat Ivy i Sunne på söndagen. Men tre hundar i tratt är inte det smidigaste att åka på semester med och då Ivy blev skadad så blev det ingen start för henne i Sunne.
Även Walter hänger i tratt just nu, han bröt en klo (sporren) för någon vecka sen och har provat två gånger att äta sin linda på tassen, en av gångerna så var vi inne hos veterinären och fick upp den så nu är det tyvärr konstant tratt tills klon är på banan igen. Längtar tills han är pigg och frisk så vi kan fortsätta med träningen som jag tyckte gick väldigt bra det senaste!

Jag kan inte längre räkna på två händer hur många gånger jag har hört det.

Många som känner mig vet att jag är en egen kategori på envis.
Jag gillar att tävla och starta på prov med mina hundar och det mig absolut endel endorfiner där när det går bra. Men det som ger mig en riktig, riktig endorfinkick, ni vet en sån där det bubblar i magen och man bara går runt och ler resten av dagen(nä jag kanske inte går runt och ler, men jag har en väldigt go känsla), det är när jag i flera månader lagt ner enormt mycket tid och träning på en specifik grej som helt plötsligt fungerar. Nu snackar jag alltså hundträning. Det finns såklart mycket annat i livet som oxå ger mig endorfiner, men nu handlar det om hundar.

Det här med att jag borde ge upp, det har handlat om Walter.
Det har varit om att Walter, född 2018-05-04 ännu inte är anmäld till något prov då jag, i första hand inte tycker att våra avlämningar fungerar som de ska. Jag har heller inte tränat med vilt, då vi inte har perfekta avlämningar med dummysar, varför skulle vi då ha det med vilt? I min värld så är vilt inget problem. När jag har glömt att stänga en dörr har han har varit och plockat fåglar på tining utan några långsamma upptag osv. men för enkelhetens skull tränar vi avlämningar med dummysar.
Undrar ibland om det finns någon specifik ålder där man bestämt säger att nä, den hunden är inget att lägga tid på. Finns det en ålder på när man borde sluta starta med sin hund? Jag har fortfarande planer på att starta Yrsa på prov, trots att hon är mer än 8 år gammal.
Jag är en sån här som behöver ett mål, alltså en tävling och helst egentligen ett specifikt datum för att träna sådär riktigt riktigt målmedvetet.
Min älskade Yrsa, som är 8 år, tycker fortfarande det är superkul att träna (för det mesta, helst på hennes eget sätt) och jag själv behöver erfarenhet av att starta på prov då det ofta gör mig väldigt nervös och man är ju inte alltid helt klok när man är nervös. Vad passar då bättre än att starta Yrsa 8 år? Jag tror även definitivt på att desto mindre du tränar med hunden, desto fortare blir den äldre. Det är dessutom efter att ha tränat, byggt upp en linje på vatten, krånglat som det ju gör innan de har lärt sig med två yngre hundar, väldigt behagligt att sedan plocka ut Yrsa och endast genom att använda ett “ut” på en dold dirigering, få henne till att springa 20 meter på land, simma 60 meter i vatten, hämta dummyn och simma hem. Det ger mig endel endorfiner.

Men det är inget i jämförelse mot när jag och Walter har lagt så många, många timmar på att träna avlämningar och det plötsligt en dag, i en skog utanför Nybro, där visserligen bara en av alla avlämningar på träningen, funkade felfritt. Den endorfinkicken var stor! Någon vecka senare, när tre av fem avlämningar på en träning funkade perfekt så fick jag en ännu större endorfinkick. Det är det som gör att jag inte tänker ge upp.
Konstigt nog älskar jag den här stökiga, stormiga, snabba men samtidigt alldeles så underbaraste Walter, så nej, jag tänker inte ge upp.
Det kanske tar tid innan vi startar på prov, men jag har inte så bråttom och jag klarar mig fint på de här endorfinkickarna jag får när vi tränar hemma, själva. Nästa år hoppas jag att det kanske är våran tur att starta, vi får se.

• 

På tal om go känsla, ett första pris förra året på B-prov i NKL med en brun flatt var oxå en väldigt glad känsla för mig. Inte för att en 1a i NKL är värsta stora grejen, men Fyran kom till mig som vuxen och vi har fått jobba mycket på att ha rätt mood inför arbete, inte knalla, lämna av dummysar fint. När man sedan startat och hunden har varit i helt rätt mood under hela provet och man har en såndär riktigt riktigt go känsla när sådana saker som man lagt timmar på att träna, bara funkar. Då får iallafall jag en riktig endorfinkick, även fast det för många bara är en 1a i NKL.

Tiden går alldeles för fort. Önskar många dagar att den kunde gå lite långsammare. Det va ju nyss som jag hämtade senaste tillskottet i flocken, Chins, men imorgon blir hon redan 6 månader gammal!
Vi har såklart pysslat med endel sen det senaste blogginlägget så jag tänkte uppdatera er lite.

Jag och några av mina hundar tog en tur till skåne för att hälsa på Robert och träna lite! Mycket trevligt och han har fixat värsta fina träningsstället! Ni borde ta en kik på hans facebooksida via länken här nedan och boka in en träning! https://www.facebook.com/Tyderslund-111330860652875/

Vi har även varit på tur och besökt Nina och hälsat på goldenfamiljen. Det blev såklart lite träning där oxå, mestadels för Yrsa och Ivy men även spanielerna!
Bonnie fick prova att hoppa staket och efter några hopp så hade hon fattat grejen och gjorde det fint.

Det har blivit många stunder fotgående och vi har äntligen hittat det perfekta kortkoppel för detta ändamålet! Bästa Ing-Mari Lindh är det som har fixat de här fina till mig! Två storlekar, ett som på bilden som är lite mindre och ett lite större då det visst skiljer lite på Ivys huvud/hals jämfört med Walters.

Vädret har visst haft lite svårt för att bestämma sig om det ska va regnigt eller soligt.
Det har i år varit ganska utdraget med gräskörandet och pga regn fick vi precis klart första igår.

Träningsmässigt så är de i full gång nu allihopa, Walter har varit halt och ömmade i en handled så för hans del lite lugnare.

Yrsa har just nu fokus på att springa rakt och så ska det även bli lite sökträning. När vi tränar med andra så behöver hon öva på sina markeringar då jag tycker att hon har lite svårt att se. Vid tillfälle, eller bara när vi har dåligt med tid så kör vi lite höger, vänster, ut och stopp då hon verkar ha glömt bort vad det innebär. Tanken är väl att vi ska starta på något B-prov i ÖKL, har ännu bara inte bestämt för vilket.

Ivy är ganska igång även fast vi försöker ta det ganska lugnt då hon ju hade ganska lång strikt vila i våras och då såklart tappade mycket muskler.
Vi ska jobba endel på lite längre, raka linjer då de är i stort sett borta. Även där är det samtidigt höger, vänster, back. Vi har haft lite svårt för närsök på distans så det ska vi lägga lite krut på nu. Även denna fröken behöver jobba på sina markeringar då hon håller linjen ut väldigt bra men har lite svårt att avståndsbedöma, söker lite för stort och litar inte riktigt på sin näsa.
IDAG ska vi köra tre dolda linjer, med 3 vita dummysar på varje då en av mina favorithagar är ko-fri!
Planen för henne är, om hon håller sig pigg och frisk, någon start eller två i ÖKL.

Bonnie tränas på spanielsök och så har vi jobbat endel på “back”. Höger och vänster är planen för henne ett tag framöver. Till hösten hoppas vi på någon start i SKL.

Walter tar det just nu lite chill, men annars så jobbar vi på avlämningar, fotgående, sök, stopp, närsök och endel pysselträning här utanför med höger och vänster.
Jag hade planer på B-provs start för mannen, men antagligen ändrat mig så det blir förmodligen inte förrän 2021.

Clyde och jag jobbar mestadels på spanielsöket, märks att han fortfarande är ung men bitvis går han riktigt fint. Ibland så kastar vi någon dummy och övar på “back”. Stoppsignalen tränar vi på ganska mycket och den gillar han för då kommer det alltid en boll.
Förhoppningsvis startar vi på vattenprov i augusti och kanske även något fältprov ÖKL i höst om han funkar fint.

Chins har fått mest bara växa och va valp. Vi har övat på att gå fot några gånger och hon är utmärkt duktig på det! Vi har provat rulla lite boll och någongång har den kastats i hög vegetation så hon har fått använda sin näsa. När hon kommer in med den sitter vi och myser en stund innan det är slut på träningspasset. Inkallning hör hon ibland och då kommer hon som en raket, inget, inte ens hästbajs slår en fjärdedels frolic!