Jag kan inte längre räkna på två händer hur många gånger jag har hört det.
Många som känner mig vet att jag är en egen kategori på envis.
Jag gillar att tävla och starta på prov med mina hundar och det mig absolut endel endorfiner där när det går bra. Men det som ger mig en riktig, riktig endorfinkick, ni vet en sån där det bubblar i magen och man bara går runt och ler resten av dagen(nä jag kanske inte går runt och ler, men jag har en väldigt go känsla), det är när jag i flera månader lagt ner enormt mycket tid och träning på en specifik grej som helt plötsligt fungerar. Nu snackar jag alltså hundträning. Det finns såklart mycket annat i livet som oxå ger mig endorfiner, men nu handlar det om hundar.
Det här med att jag borde ge upp, det har handlat om Walter.
Det har varit om att Walter, född 2018-05-04 ännu inte är anmäld till något prov då jag, i första hand inte tycker att våra avlämningar fungerar som de ska. Jag har heller inte tränat med vilt, då vi inte har perfekta avlämningar med dummysar, varför skulle vi då ha det med vilt? I min värld så är vilt inget problem. När jag har glömt att stänga en dörr har han har varit och plockat fåglar på tining utan några långsamma upptag osv. men för enkelhetens skull tränar vi avlämningar med dummysar.
Undrar ibland om det finns någon specifik ålder där man bestämt säger att nä, den hunden är inget att lägga tid på. Finns det en ålder på när man borde sluta starta med sin hund? Jag har fortfarande planer på att starta Yrsa på prov, trots att hon är mer än 8 år gammal.
Jag är en sån här som behöver ett mål, alltså en tävling och helst egentligen ett specifikt datum för att träna sådär riktigt riktigt målmedvetet.
Min älskade Yrsa, som är 8 år, tycker fortfarande det är superkul att träna (för det mesta, helst på hennes eget sätt) och jag själv behöver erfarenhet av att starta på prov då det ofta gör mig väldigt nervös och man är ju inte alltid helt klok när man är nervös. Vad passar då bättre än att starta Yrsa 8 år? Jag tror även definitivt på att desto mindre du tränar med hunden, desto fortare blir den äldre. Det är dessutom efter att ha tränat, byggt upp en linje på vatten, krånglat som det ju gör innan de har lärt sig med två yngre hundar, väldigt behagligt att sedan plocka ut Yrsa och endast genom att använda ett “ut” på en dold dirigering, få henne till att springa 20 meter på land, simma 60 meter i vatten, hämta dummyn och simma hem. Det ger mig endel endorfiner.
Men det är inget i jämförelse mot när jag och Walter har lagt så många, många timmar på att träna avlämningar och det plötsligt en dag, i en skog utanför Nybro, där visserligen bara en av alla avlämningar på träningen, funkade felfritt. Den endorfinkicken var stor! Någon vecka senare, när tre av fem avlämningar på en träning funkade perfekt så fick jag en ännu större endorfinkick. Det är det som gör att jag inte tänker ge upp.
Konstigt nog älskar jag den här stökiga, stormiga, snabba men samtidigt alldeles så underbaraste Walter, så nej, jag tänker inte ge upp.
Det kanske tar tid innan vi startar på prov, men jag har inte så bråttom och jag klarar mig fint på de här endorfinkickarna jag får när vi tränar hemma, själva. Nästa år hoppas jag att det kanske är våran tur att starta, vi får se.
Älskade Walter, Lustans I Will Rock You
På tal om go känsla, ett första pris förra året på B-prov i NKL med en brun flatt var oxå en väldigt glad känsla för mig. Inte för att en 1a i NKL är värsta stora grejen, men Fyran kom till mig som vuxen och vi har fått jobba mycket på att ha rätt mood inför arbete, inte knalla, lämna av dummysar fint. När man sedan startat och hunden har varit i helt rätt mood under hela provet och man har en såndär riktigt riktigt go känsla när sådana saker som man lagt timmar på att träna, bara funkar. Då får iallafall jag en riktig endorfinkick, även fast det för många bara är en 1a i NKL.
