Category: Uncategorised

2021

Jag är så tacksam över allt 2021 har lärt mig.
Någonstans vill jag känna mig lite bitter över allt som inte gått min väg, men hur tråkigt det än låter så har det väl gjort mig starkare. Jag har ju överlevt även fast det ibland gjort väldigt ont i hjärtat.
Min fina Yrsa fattas mig något enormt och jag tänker på henne en hel del. Jag saknar henne massor och önskar att hon vore här och hjälpt mig uppfostrat valpar och apporterat fåglar. Jag är idag är så otroligt tacksam över alla hennes påhitt under åren. Det har lärt mig mycket även fast jag där och då inte alls tyckte det va kul.

Jag är så glad över mina tre underbara egenuppfödda Ai Limes-hundar som ligger under granen på bilden ovan. Ni anar inte hur många år jag har väntat och längtat efter dem.
Ni vet ju att livet sällan är sådär riktigt perfekt och tyvärr hittade vi en lös benbit i hasleden på Aili för några månader sen. Enligt olika veterinärer ser hennes framtid inte alls ljus ut men jag är tacksam för varenda dag jag får höra hennes speciella moffande (hon vet att man inte får skälla men är man tillräckligt glad så måste man moffa lite, alltså något slags tyst skällande som låter ungefär som “moff”) när jag går upp på morgonen. Sålänge hon är så opåverkad som hon är nu får hon hänga med.

Det har varit en hel del skador under året och jag är så enormt tacksam över bästa Växjö Nya Djurklinik som alltid ställer upp på bästa sätt.
Häromveckan kände jag mig lite uppgiven när jag skulle sätta Clyde i hundgården igen efter några veckor i tratt. Stygnen togs bort någon dag tidigare och jag berättade för honom att “idag Clyde, ska du äntligen få hänga med laget i hundgården”. Va ute och rastade dem, satte in dem i hundgården och skulle byta ut isen i deras skålar till vatten. Efter att ha varit i den ena hundgården, går jag fram till den där Clyde står och ser massvis med blod. Jag förstår att det är en tass och lyfter upp Clydes och ser ett ofint sår vid sporren. När jag där och då fick sätta på koppel på honom och gå in för att sätta på tratten, igen, så va det svårt att hålla tillbaka tårarna. Clyde har iallafall skött sig fantastiskt under all sjukskrivning och vi väntar och längtar tills vi kan komma tillbaka och börja träna lite.

Det har absolut inte bara varit tråkiga saker under året och jag är tacksam över allt kul vi har hittat på och att hundarna är just precis de individerna som de är.
Abbie som har varit en liten försiktig prinsessa och inte alls velat ha kärlek i onödan kom självmant fram till mig häromdagen bara för att få vara nära. Där och då kändes alla timmar med vardag, träning och funderingar så himla värt. Tänk vad mycket man lär sig på varenda individ som man får leva tillsammans med.
Abbott är så himla underbar och jag är så glad över att han blev kvar, även fast det från början inte va planen. Han är så himla mysig och vill så gärna vara nära och när han är på uppdrag så är det full kareta oavsett terräng och tar det stopp, då backar man och tar sats så att man kommer igenom.
Aili är en sån himla mjuk och härlig liten fröken och jag älskar varenda gång jag ropar på henne och hon kommer och sätter sig framför och bara vill vara nära.
Lemon är en cool herre. Han är lugn vid sidan men har ett himla tryck i arbete. Vi har ännu inte gjort så mycket mer än massvis med basic än, men igår fick han hjälpa till att efterapportera lite änder. I vassen hittade han en skammad and som först dök ifrån honom men som han sedan lyckades hitta.
Chins har växt massvis under hösten. Från att ha varit så väldans lydig att hon har tvärstannat så fort det har lyft en fasan så jagade hon för några dagar sedan en hare. Jag hade inte hjärta att försöka hejda henne då hon behöver få fram lite jävlar anamma. Vid en jakt för några dagar sedan satt hon fint och koncentrerat och fokuserade på helt rätt saker medans jag själv kunde koncentrera mig på skyttet. En knallning men sånt hör liksom till när en unghund ska lära sig. Hon sitter tyst och markerar och kollar vad som händer fastän det landar massvis med änder runtomkring. Hon har fått så himla bra erfarenheter under hösten.
Clyde har tyvärr mestadels varit skadad, men jag tror inte att det alltid är en nackdel att få vila. Han fick vara med och jaga lite igår, där och då kände jag att det va så tråkigt att han inte gick med mer tryck och power än vad han gjorde, men när jag sitter här nu och reflekterar så är jag egentligen ganska tacksam då han i jakten annars har lätt för att tappa öronen för att börja jaga med sig själv.
Bonnie har oxå vilat en hel del. Ser massvis fram emot att träna med henne under nästa år. Jag vet vilken topphund hon kan vara när hon får rätt förutsättningar (alltså rätt och mycket träning). Abbie är svår, men hon påminner oxå mycket om Bonnie när hon va yngre.

Jag är så tacksam över all hjälp och stöttning jag får av min allra bästaste familj ♡ 
Glad över att få spendera årets sista dag tillsammans med min absoluta favoritperson, Kalle. Otippat nog ska vi spendera dagen med varsin bössa och med någon hund vid sidan (eller ja, de är kanske mest inte är vid sidan) tillsammans med vänner.

Jag önskar er alla ett Gott Nytt År!

“I’m not giving up, I’m just tired of trying.”

• 

Att ge upp är inget alternativ, men just nu är jag bara lite trött.
Det är orimligt vad många år, mil i bil, timmar och träning jag har lagt på det här. I våras kom ju äntligen mina så väldigt efterlängtade flat-valpar. Det va något speciellt med den omärkta tiken redan när de va tre veckor gamla. Men alltså det är ju inte rimligt att klicka med någon så tidigt. Men det gjorde jag. Hon blev kvar och jag har varit så väldigt glad i henne från första stund. Jag älskar hennes sätt att vara, hur hon så mjukt kommer fram för att bli klappad. Jag älskar att hon är så väldigt följsam och lyhörd. Stulit dummysar har hon gjort sen hon varit liten, men aldrig för att ha till sig själv utan alltid för att lämna till mig.
Hon har agerat helrätt alla gånger vi har apporterat och fotgåendet fanns där ganska naturligt.
Men det har nog egentligen alltid varit någonting där som inte varit som det skulle. Jag vet att jag funderat mycket över varför hon aldrig velat följa med de andra hundarna ner till sjön och alltid bromsat in i nedförsbacken när de andra sprungit ner för att bada.
Sedan tyckte jag mig se en hälta på ett bakben, för att i nästa tillfälle inte längre se någonting. Men vid ett senare tillfälle så såg jag den där hältan på vänster bak. Hon fick lite vila men hältan ville inte ge med sig. Jag tyckte då va hon ojämnt musklad när man kände på henne och desto mer jag kollade på henne desto mer såg jag hur hon hela tiden avlastade det benet. Hon röntgades i Växjö och då hittades det en lös benbit i hasleden. En månad senare fick vi en tid i Helsingborg.
Tyvärr hade de inte så mycket positivt att berätta och jag valde att inte undersöka henne vidare då hennes framtidsutsikter som en apportör, va väldigt små.
Har pratat vidare med veterinären även efteråt och hon har hört med annan veterinär som inte heller tror att det kommer kunna bli särskilt bra i så många år med operation.
Jag önskar att det vore ett enkelt beslut att ta. Men det är inte enkelt. Det är inte enkelt att bestämma om världens mest levnadsglada hund ska somna in eller inte. Hur ska jag kunna göra det? Så mycket tankar och så mycket skuldkänslor. Kunde jag gjort någonting annorlunda?
När jag tittar på filmer, redan ifrån valplådan ser jag nu efteråt att hon redan då satt snett och kissade. Jag har även hittat någon film när hon är något äldre och ligger och biter sig just över hasleden. Hade hon ont redan då? Borde jag sett något redan då?
Jag förstår att det är oschysst mot mig själv att tänka så, men det är svårt att undvika.

Idag är första dagen utan Onsior. Svullnaden över leden har iallafall gått ner med hjälp av tabletterna så vi får se hur det går när hon blir utan.
Hur ska man ens kunna ser om en flatt har ont? Ja, alltså jag har ganska ok koll på alla möjliga sätt en hund kan visa att den har ont. Men det är något med flattar. De biter ihop och visar ingenting förrän de är ta mig fan döende. Deras svans går alltid, de är alltid glada. De är alltid lyckliga över att få vara med sin människa. De är alltid lyckliga över att vakna på morgonen, alla dagar i veckan.
Hennes annorlunda rörelsemönster, gör det ont? Eller har hon bara hittat ett sätt som fungerar bra för henne? Vem kan avgöra det? Hon haltar inte just nu, men hon galopperar inte rent. Gör det ont?
Så mycket frågor och Aili har tyvärr inga bra svar. Hon är bara som vanligt, så glad över att det är idag.

• 

Även fast man ibland nästan måste övertyga hjärtat att fortsätta slå för att det gör så förbannat ont, så fortsätter vardagen visst ändå. Just nu lite långsammare än vanligt, men det får nog vara så ett tag.

Clyde skulle startat på det sista vattenprovet i höstas. Men jag kunde tyvärr inte lämna jobb den dagen så det blev tyvärr ingenting. Jag tänkte att det får väl gå ändå, men just nu känns det faktiskt väldigt, väldigt surt. Vi tränar och han har varit med på lite jakter. Han är väldans stadig så vi har fått jobba lite på att man även som spaniel faktiskt ibland behöver kunna apportera.

Bonnie har nog varit igång lite för mycket, lite för tidigt och när jag gick in till veterinären för ett besök där hon skulle skrapa tänder som blivit väldigt ofina efter valparna så tyckte jag att hon gick lite orent. Veterinären hade inte tid att kika och det slutade med att de tog bort en avslagen kindtand under tiden hon sov. Så där blev det ändå smärtstillande och antiinflammatoriskt så vi lägger in lite extra vila och tar det långsamt igång sen så får vi se om hältan ger med sig. Just nu syns ingenting, men det va någon dag efter provet i SKL som vi startade på som jag såg det. Vi blev oplacerade, men med ett diplom, som ändå gav oss bättre möjligheter att komma med på SM.
Man är lite egoistiskt när man ens överhuvudtaget reflekterar över att vi missar SM pågrund av att hon ätit Onsior (som det är 28 dagars karens på) efter den borttagna tanden. Om vi frågar Bonnie just nu så är hon fit for fight igen. Men det blir istället ordentlig vila och sen långsamt igång igen.
Hur besviken jag än må vara över att vi missar SM, som varit målet under hela året, så är Bonnie viktigare. ♡
Men besvikelsen över Clydes missade vattenprov pågrund av jobb, svider lite extra just nu när det inte blir något SM med Bonnie.
Clyde är, och förhoppningsvis även Bonnie om hon är pigg, anmäld till spanielprov hos JSK den 20 november. DET ska bli så kul!

Chins är anmäld till B-prov NKL på söndag. Jag hoppas för alltid hela världen att jag är frisk till dess, just nu är jag sängliggandes och sjuk.
Hon är en intressant fröken. För det mesta väldigt rolig att träna. Hon har även gått ok på jakter. Men hon har lite lätt för att bli störd av diverse saker. T.ex. löv. och annat som rör sig. För några veckor sedan fick hon till TRE outstanding dirigeringar, ganska långt ut i en damm, längs med en vasskant. Det är en sån grym känsla när det bara där och då känns så lekande lätt. Man vet ju hur många timmars träning det har tagit för att kunna stå där, säga “ut”, se hunden bara simma utåt tills hon hittar första anden, simmar tillbaka och man säger “tack” när hon lämnar av. På den tredje fågeln fick jag tillomed lägga till ett stopp och höger och det bubblade av glädje när det faktiskt fungerade. Hon är liksom fortfarande en unghund och nästa dag är det inte alls säkert att hon vet vad höger betyder.

Lemon har fått avstå träning ett tag. Vi tränade en hel del innan men han tyckte ibland att dummysar inte va så spännande. Vila är en underskattad träningsmetod och när vi tränade i förrgår kändes han bra på banan igen. Nu fortsätter träningen med “back” i någon vecka till innan vi börjar med höger.

Abbie & Abbott aka Piff & Puff. De är fortfarande valplediga. Har provat att rulla någon boll till Abbott. Abbie är totalt noll intresserad av att gripa, så vi lämnar det ett tag. De två är som natt och dag. Abbott är glad och social, framåt och hur enkel som helst. Är gärna med mig och när han har stött på kaniner och jag har sagt nej så han har glatt hängt med mig på annat håll.
Abbie är helt tvärt om, hon är mer reserverad och du får verkligen göra dig förtjänt av hennes sällskap. Men jag tror att hon spelar lite, jag ser henne inte alltid som så liten och mesig som hon försöker få mig och tro. Abbie har, mer än en gång skitit fullständigt i nej och istället hellre jagat kaniner. Så jag har försökt förklara för henne att jag tror att hon ljuger lite för mig när hon försöker få mig att tro att världen ibland kommer att gå under. Hon är en liten prinsessa och jag tror att hon tycker det är ganska lyxigt att få särbehandling för att man ser liten och mesig ut.
Igår fick de promenera en bit i koppel för första gången. Det va inte alls kul, men träningen med fotgående närmar sig med stormsteg.

Hösten är här och igår va spanielerna på sin första arbetsdag för säsongen. Vi hjälpte till på harjakt hela dagen och de va väldans trötta när vi kom hem. De skötte sig både bra och dåligt och att de för några dagar sedan visade något om att de hade dålig kondis, hade de helt glömt bort igår, när man är på jakt så har man inte tid att känna efter.
Några (alldeles för många) fasaner va iväg på tur igår kväll och vi fick spendera någon timme på att hjälpa till att få hem dem. Bonnie & Clyde hade helt glömt bort att de va trötta och Bonnie hade sitt livs bästa vilda jakt med hjälp av Chins. Chins tyckte det va jättekul. Hon har inte riktigt någon plan men att hoppa runt bland massor flygande fasaner är att leva livet.

Essie har flyttat hemifrån på heltid och imorgon ska Walter besiktas och förhoppningsvis flytta till sitt nya hem! Det är viktigt att ha hundar som trivs bra ihop när de ska leva tillsammans. Essie kommer alldeles säkert bli lycklig

Chins är tillbaka efter löp och vi har orimligt mycket att träna på. Förhoppningen är att kanske kunna starta på ett B-prov i höst, men vi får se hur träningen går framåt. Fokus just nu är markeringar och sök.

Clyde är anmäld till vattenprov på torsdag. Han är eg inte helt redo men det är kanske det sista för säsongen så vi provar. Har fått hem lite änder att träna med så vi får se hur det går i veckan.

Idag när jag va ute på morgonpromenad va det 12 grader, regn och blåst. Hundarna bryr sig inte något särskilt om det men jag undrar vart sommaren tog vägen och hur tiden kunde gå så fort?

Vid den här tiden förra året va jag påväg upp till Umeå. Det va betydligt varmare ute då och hundarna va nöjda att få bada lite på vägen.

Jag ser nu när jag kollar tillbaka att jag har glömt att uppdatera er om vad som har hänt här under våren.
Fyrans valpar flyttade i mitten på maj. Det blev ju lite av en mjukstart att ens första valpkull blev tre stycken och visst va det ganska samma jobb som med nästa kull. Men tre valpar är enklare att ha koll på inne när de börjar bli toanödiga, det är även mindre konstant räknande för att se om de är med. Då de va 8 veckor 1,5 vecka innan Kristihimmel så fick de alla stanna några dagar extra då de nya valpköparna ville få hem valparna i samband med lång-ledigt. Så helgen innan de flyttade fick de följa med till Skåne. De besiktades, chipmärktes och vaccinerades påväg söderut och de var nästintill helt Ua, bortsett från att hanens kulor då inte va på plats.
Valpköparna uppdaterar mig lite då och då och verkar nöjda med sina familjemedlemmar. Fina Spela (Ai Limes Alabama) som bor hos Anna är även här på valpkurs under några veckor tillsammans med fyra andra unghundar. Det ska bli så roligt att följa dem! Vi träffades för två veckor sedan och idag är det dags igen.

Samtidigt som valparna besiktades så besiktades även Ivy. Det har varit bestämt sedan länge men vi har väntat på att Johanna skulle flytta till sitt nya hus innan Ivy fick flytta in hos dem. Det har fungerat bra och de har hunnit med tre WT starter i sommar. Det är inte helt enkelt att som grön inom retriever ta över och lära sig föra en tränad hund. Det finns mycket att lära men för att göra det måste ut och få erfarenhet. Jag tycker de sköter sig bra!

Två veckor efter att Fyrans valpar hade flyttat kom Bonnie & Kings 7st underbara valpar. Bonnie skötte alltihopa så bra och det är helt fantastiskt att de bara har koll på vad som ska göras. Det blev 4 tikar och 3 hanar.

King va här i några veckor och jag minns att Kalle sa “Lycka till att få honom till att lämna av”. Med lite träning så lärde han sig det och i början på juni så blev han godkänd på vattenprov.
Clyde skulle även ha startat, men Clyde vill oftast inte apportera fåglar. Någon gång emellanåt råkar han ta en och komma hem med. Men jag strök honom då han inte va riktigt redo. Vi får träna vidare och se om vi lyckas lösa det.

22 Juli blev valparna 8 veckor och den första flyttade hemifrån samma dag. De blev ganska utspridda över landet, ifrån Karlskrona i söder till Umeå som ju är lite längre norrut.

Ni är säkert nyfikna på hur det går med resten av laget!

Walter ska flytta på prov nästa helg, håller tummarna för att vi har hittat hans människa. Han tränas fortfarande lite bara för att det ju är roligt, men vi har inte längre några särskilt höga krav.

Bonnie håller på att sättas igång efter valpning, vi har simmat lite och nu även påbörjat lite spanielträning. Små korta pass då hon ännu inte har så bra kondition.

Clyde spanieltränar lite och samtidigt jobbar lite på apporteringen. Han är väldigt mjuk i munnen och är samtidigt en mjukis kille så han tycker det är lite besvärligt när han inte får något bra grepp på en gång och då tycker han att det är bättre att springa hem. Det går långsamt framåt men jag tror det är långt kvar innan han med säkerhet kan apportera några större fåglar.

Chins håller fortfarande på med linjer och tecken. Poletten på höger och vänster har trillat ner och fungerar för det mesta. Nu håller vi på att jobba med back. Eller inte riktigt nu, för nu så vilar hon, igen… Hon fick vila för en månad sen då hon började ljuda vid träning. Hon har alltid legat högt i intensitet, men hon har varit tyst. Vi har under våren och sommaren tränat mycket och jobbat framåt så hon behövde vila, men jag hade hoppats att det kunde bli i samband med löp och har därför skjutit på den där vilan. Nu blev det nästan en hel månads vila, några dagars träning, innan löpet såklart kom igång. Hon är nu istället lite loj så hon får tråkigt nog löp-vila några veckor till innan vi sätter igång igen. Hon motioneras ju såklart då man behöver ha kondition, men vi tränar inte något.

Lemon har mestadels tränat själv. Han har ibland gått lite fot tillsammans med andra. Vi har hjälpt Kalle lite med att både driva in och passa fasaner och Lemon går fint vid sidan även fast det är massor med fågel runt omkring. I apporteringträningen håller vi på med linjer, alltså ut ifrån sidan. Han förstår att ut betyder att man ska iväg. Men sedan kan han ibland springa 50 meter jättebra men de flesta gångerna stannar han efter tio meter och undrar varför han är där och jag är här. Han har lite pejl på stoppsignalen och vi håller även på med närsök. Än så länge ser han att jag lägger en boll bakom honom och så kommer det vara ett tag till medan jag utökar avståndet mellan mig och honom innan jag blåser närsök. *
Igår fick han för första gången sällskap på träningen. Vi körde linjer och närsök och han va lugn och fin vid sidan medans Camilla & Gant jobbade.

Essie tränar mest bara på inkallning. Hon löper oxå nu och vi längtar massor tills hon är redo för att börja jobba i gryt! Det ska bli så spännande!

Det närmar sig andjaktspremiär. I helgen ska både Kalle och jag vara lite lediga några dagar. Halva hundlaget ska bo på pensionat medans löptikarna får bo hemma hos pappa och min syster. Lemon får följa med istället för Chins och på lördag ska han få kolla på sin första andjakt. Jag är inte det minsta orolig över att han ska tappa intresset om han bara får stå och kolla, han har väldigt mycket i sig och jag tror att mitt mission med honom i hela hans liv kommer handla om att försöka få hejd på honom. Aili däremot, hon kommer att få börja jaga betydligt tidigare med betydligt mindre lydnad då hon nog kommer behöva jobbas igång lite mer. Det är spännande med olika hundar och man lär sig hela tiden massor på att träna de olika individerna.

Nu ska jag ut med mina hundar en stund och sedan kommer större delen av dagen spenderas med privatlektioner och ikväll så kommer gänget som är här på valpkurs!
Ser fram emot en underbar dag tillsammans med härliga ekipage!

Min älskade Yrsa finns inte längre hos mig. Det gör mig så otroligt hjärtekrossad. Det är så himla tomt utan henne. Samtidigt som jag är så väldigt ledsen, är jag så tacksam över allt vi har hittat på och allt hon har lärt mig.

När Yrsa kom hem bodde jag utanför Braås. Jag hade inte den minsta aning om hur man har hund eller hur man tränar apportering. Jag hade några gånger varit med min kusin och fått låna hennes fina Ilsa. Men jag minns fortfarande att jag kunde ringa Malin och fråga vad det va för skillnad på en markering och dirigering och hur man skulle skicka på de olika.

Den 7e juli 2013 startade vi på vårat första Working Test. Om det gick bra? Verkligen inte. Jag kommer idag inte ihåg exakt vad som hände, jag tror att hon gick dåligt fot eller något sådant, haha, men däremot kom jag ihåg att jag grät och vart väldigt ledsen när jag lämnade någon station. Men nästa station efter dömde fina Maire som peppade mig till att prova en station till som då gick betydligt bättre och sedan gjorde vi även den sista.
Hahaha herregud. Kom på att man ibland kan hitta lite gamla resultat på nätet.. Perfektionisten i mig måste varit med redan då..
17, 16, 17, 18, 15=83p

Alla dagar var hon med mig på jobbet i skogsmaskinen eller i traktorn hemma på gården.

2013 startade vi på vårat första Flatmästerskap i Unghundsklass. Även då grät jag, men av glädje!
Vi hamnade på en 6e plac (halleluja, för jag hade INTE rett ut att vara i en final) och fick även Pumpans VP för bäst placerade ungdom.
20, 19, 19, 20, 15 = 93p

2013 va vi även med på våra första fågeljakter, först svartfågel och sedan även duvor. Grymt roligt. Hon lärde sig sedan ganska kvickt att man inte hinner sova på jakt.

2013 bodde vi i lägenhet i Ljungby. Minns fortfarande hur jag tränade massor på att hon inte skulle jaga kaniner när hon va lös på promenaderna däromkring.

Hon har även fått vara med på en hel del plöjnings-tävlingar. Här på Ulvhäll utanför Strängnäs.

4 maj 2014 startade vi på vårat första B-prov i NKL. Jisses så nervös jag va, men det gick vägen och vi fick ett 1a pris.

2014 var det Flatmästerskap i NKL. 9e plac med 92 poäng och Pumpans VP. Det året va vi även i Final.. Lärde mig den hårda vägen att man bör ha koll på om hunden tittar på rätt håll vid markeringen, det gjorde hon inte så det blev en 0a då hon inte såg att den kastades och sprang på helt fel håll. Jag förstod då inte alls varför.

Flatmästerskapet 2015 startade vi i ÖKL och hamnade på en 8e plac med 75p. Även då fick vi Pumpans VP för bäst placerade ungdom.

Vi var med SSRK Ungdoms Lag på Lag SM i augusti 2015. Det gick inte så väldigt bra, men det var väldigt roligt! 25 plac av 28 lag.

Apporterade en hel del åt Josef och Jesper.
2015 hade vi en helt ok duvjakt här hemma på 0,5 hektar havre. Duktiga, duktiga Yrsa. Kommer ihåg en specifik apport den jakten, en skadad som gick ner ganska långt iväg. Hon hängde på och hittade den helt själv!

Hösten 2015 var vi nog över halva Sverige och apporterade änder. Det va så grymt roligt.

Yrsa hade uppenbarligen gjort ett ok jobb på någon andjakt och när det fattades apportörer på en fasanjakt nere i Skåne blev jag inbjuden. Kommer inte ihåg dagen. Men jag vet att snälla Sofia Palmqvist hjälpte mig vid något av de första tillfällena och förklarade massa viktigt att tänka på. Än så länge är jag kvar där och numera både apporterar och går med spaniel, kommande höst blir den första utan Yrsa.

Vi startade vårat första B-prov ÖKL i Augusti 2016. Perfektionisten i mig tyckte aldrig att hon va tillräckligt bra, fastän jag idag kan se att hon låg betydligt över ÖKL redan då.
Vi fick ett 2a pris. Och då tyckte jag att världen gick under. Idag vet jag att vi hade otur, i kombination med att jag va orutinerad. Det här gjorde att jag inte vågade starta förrän året efter och då vart det strul. Hade jag fått göra om idag, hade jag anmält till ett till direkt. Men det är sånt man måste lära sig påvägen.

På Flatmästerskapet 2016 startade vi i ÖKL, 7e plac med 94p. Vi var med i final och jag skäms fortfarande. 2016 skämdes jag och va så ledsen över att min hund va olydig. Idag skäms jag över att jag tyckte det var en så himla stor grej att jag åkte därifrån. Inte för att jag va bitter, men jag vart så himla, himla ledsen och besviken och kunde inte med att vara kvar där när jag hade ni vet, sådär hysteriskt gråtit. Ibland blir man nog även lite påverkad av hur livet i allmänt är. Under den tiden var det inte så väldigt bra. Det är inte någon bortförklaring på något sätt, men det är bara så det va då.
För er som inte vet så hängde jag med en snubbe som va(är väl fortfarande kanske) alkoholist. Då va jag lite yngre och betydligt mer naiv, från början förstod jag faktiskt inte. Idag hade jag aldrig ens tänkt tanken att det kanske kan gå att få någon till att ändra sig till det bättre. Då trodde jag att det va mitt fel att det var så och även att det va mitt ansvar. Idag vet jag att det såklart inte va så. Visst påverkar det mig fortfarande och jag tycker många gånger att alkohol är ganska ocharmigt.
Tillbaka till Flatmästerskapet och final. Vi gick på linje och fick en enkelmarkering rakt fram. Har för mig att det hade gått en drive med massor skott och kast nere till vänster först. Plättlätt tänkte jag. Det hade det varit, om inte dummyn hade hamnat i ett hjulspår och all vittring bara blåste över den. (det förstod jag ju inte då) Hon letade och letade utan att få vittring och när jag försökte blåsa stopp så lyssnade hon inte och det va tack och adiós.

På ungdoms SM någon vecka senare gick det betydligt bättre och bästa, älskade Yrsa vann!

Någon vecka efter Ungdoms SM åkte vi till England och VM i plöjning. Yrsa och Lima fick följa med.

I April 2017 var vi i Wales och tränade. Väldigt roligt och lärorikt.

På Flatmästerskapet 2017 i ÖKL hamnade vi på en 4e plac m 90poäng. (0 poäng i finalen, som vanligt) + Pumpans VP.

I slutet på augusti startade vi på B-prov i ÖKL igen. Mindre bra resultat, en 0a. Hon tog inte en fågel vid vattenkanten, jag kunde inte alls förstå varför. Hon såg att det låg en fågel där och efter det blev hon helt osäker och började hitta på massor med lustiga grejer. Just då förstod jag inte alls. Men om det va på vägen hem eller om det va senare, så kom jag iallafall på att på den allra, allra sista andjakten 2016 hade jag använt henne till att stöta änder. Och just då skulle hon inte apportera och jag hade alltså nej-at de döda änderna som låg vid vattenkanten för att hon skulle springa vidare och stöta änder istället. Eftersom att de va den allra sista jakten så hamnade vi inte i den situationen förrän på provet. Hem och träna och när jag hade hjälpt henne förstå att vi i fortsättningen skulle apportera vid vattenkanten så trillade poletten ner och vi hade aldrig bekymmer med just det framöver.

Julen 2017 var jag uppe i Norrland på parningsresa m Yrsa. Tyvärr blev det ingen parning och heller aldrig på efterföljande löp. Evigt ledsen att jag aldrig fick en Yrsa-valp. Men det kanske fanns någon mening med det.

I September 2018 startade vi än en gång på B-prov i ÖKL. Haha med ännu en 0a. Hon plockade den första av de två inledande dubbelmarkeringarna. Och medans vi stod där så såg jag hur hon kände vittring från söket. När jag skickade på nummer 2 kunde hon inte hålla sig längre utan bestämde sig för att kolla in hela sökområdet, hon glömde dessutom att ta med sig öronen för hon kom inte på inkallning. Hon visst nog säkert även att det inte va dags för söket än, för hon plockade inte in en enda fågel! Det provet va snabbt avklarat då det blev koppel på och tack för oss när hon kom hem.

2019 va det några i mitt lag som skulle starta på prov. Jag själv hade då insett att ett prov inte är hela världen och startade desto mer. Under juli och hösten startade Yrsa på lite fler B-prov med 3st 2a pris och i slutet av oktober fick vi äntligen, äntligen den första 1an i ÖKL. 2a prisen berodde på olika saker alla gånger. En gång va det söket, en gång var det en dirigering och en gång va det viltbyte på sök i DK (undrar om man verkligen borde fått en 2a för det..)

Efter en hel del jakter under åren har hon blivit ganska så rutinerad. Absolut inte så särskilt lydig. Men så jäkla duktig på att leta skammade och hon gav mig många gånger gåshud när hon plockade skammade änder i havet så orimligt långt bort.

Den fjärde september tog vi den andra 1an i ÖKL. Himla go känsla och hon löste allt så himla plätt-lätt. Hon hade väl brist på idéer på fler sätt att hitta på bus nu på ålderns höst.

Den 20e september startade vi på B-prov EKL och fick med ett 1a pris hem. Den där lilla rutinen gjorde väl sitt när hon simmade längs med vassen för att få vittring på de som låg i vattenkanten. Hon va dock inte längre så rally-snabb, med all rätt som 8,5-åring. Men ändå glad över hennes fina arbete då.

Fick lite feeling och efteranmälde henne till ett KKL. Det va ganska osannolikt att det skulle gå, men jag tänkte chansa. Hade velat vara med på flattarnas rasmästerskap. Om det inte hade regnat änder så kanske hon hade fått hämta två iallafall. Hon hämtade en fågel bra och sedan när det blev lite mycket började hon pipa och jag valde då att koppla (det va fler hundar som pep och domaren kunde inte höra vem). Man är bra nördig när man kör några timmar enkel resa för att apportera en and. En erfarenhet rikare och jag är idag väldigt glad att jag gjorde det tillsammans med älskade Paddy.

Det blev 3st till starter i EKL hösten 2020. Med 3dje pris alla gånger. Hon hittade på lite olika grejer varje gång. hahaha på ett dummyprov, så pep hon. Alltså man kan inte annat än att skratta åt hunden som vid 8,5 års ålder börjar pipa på ett dummyprov.

Sista andjakten 2020 var Yrsa med vid min sida (eller egentligen mest inte vid min sida). Hade jag vetat då att det skulle varit våran sista hade hon fått knalla bäst hon ville.

Den 1a juni va hon med och hämtade lite bollar och upptinade änder på spanielträning. Hon va glad och svansen gick som vanligt när hon letade i vassen. Jag hade märkt att hennes lymfkörtlar blivit stora och hade fått tid hos veterinären den 2a juni. Hon hade varit lite dålig på att äta, men hon brukade oxå bli ganska påverkad när det blev varmt ute så inte trodde jag att hon va så väldigt sjuk. Älskade hund som ändå gjorde sitt allra bästa.
Veterinären va övertygad om att hon hade Lymfom och hon fick somna in i bilen. Hon va ju alltid så glad över att få följa med på allt.

Vi har gjort så himla mycket tillsammans och det har hänt så väldigt mycket i mitt liv under alla år hon har varit med. Önskar så mycket att vi hade fått mer tid ihop. Det är så väldigt tomt utan min älskade Paddy och jag kommer för alltid sakna henne.

För alltid i mitt hjärta ♡

Roy har ju hängt här ett tag och vi har tränat lite tillsammans. Tanken var att kunna starta honom på prov, men då vi ännu inte fått svar på dispensansökan som vi skickade in till SSRK i februari, har han fortfarande inte kunnat registreras i SKK. Tålamod är inte min starka sida så jag hoppas verkligen vi kan få svar snart.
Han har gjort stora framsteg i träning. Men den sista helgen han hängde här tror jag att hans hjärna fick kortslutning efter många veckors träning. Han tappade det helt och jag fick gå ut och hämta honom på en helt vanlig markering som han övermarkerade och tappade hörseln. Kalle tog med honom hem samma helg och jag tror att vila är väldigt viktigt när de tränats mycket under en period.
Roy va med på B-provsträning förra helgen. Han gör själva arbetet mycket bra, men han kan få för sig att kissa när han lite tappar vad han pysslar med. Då ingen någonsin har sagt till honom att det är fel, har han inte alls förstått vad jag snackar om när jag sa att det absolut inte va ok. Det går såklart inte lära om det över en natt, så vi får se om det blir tid framöver för att träna vidare.

Han är en så himla, himla go hund och han är så väldigt rolig att träna. Han gör verkligen alltid sitt bästa för att göra rätt.

Det närmar sig flytt för de små. För några veckor sedan kunde jag inte alls förstå hur man kunde se fram emot att de ska flytta.. Men nu är de 8 v på onsdag och man känner verkligen att de nog behöver sina egna människor. De är ganska krävande och berättar högt och tydligt när något inte passar dem. Men de är samtidigt världens gulligaste puppisar!

Häromkvällen fick Yrsa köra en kvällsdirigering. Hon gjorde det bra, inte helt perfekt, men det hör väl träningen till att det är lite krångligt på vägen.
Hon va anmäld till B-prov EKL i helgen men som tyvärr har blivit inställt. Synd att det inte blev av, hon blir inte yngre och jag märker att hennes ork tryter lite emellanåt. Vi fortsätter träna och jag hoppas att det kanske blir något mer tillfälle som hon kan starta på.

Chins tränas för fullt. Vi har fokuserat på höger och vänster. Har tappat lite på linjer ut, så det kommer det bli några i veckan här nu.
Hon är väldigt kul att träna, bra fokus, mjuk och lyhörd och hon älskar att hitta dummysar!

Lemon tränas oxå endel. Vi går mycket fot. I förra veckan påbörjade vi “ut”.
Alla hundar är så olika och jag har lärt mig massor på alla jag har haft och tränat. Lemon gillar och apportera, han gillar att komma in till mig. Men kan likaväl spotta ut dummyn när han tycker att han är klar. Så han tränas just nu endel på att man ska hålla och att man inte får släppa förrän jag säger tack.

Så glad och tacksam över alla fina människor som kommer hit och tränar med sina hundar! Jag tycker det är så otroligt roligt!

I fredags tog mamma och Peter husbilen och parkerade i min trädgård och passade valpar medans jag åkte till Skåne och bästa Kalle. Så tacksam över att de kunde passa valparna så jag kunde komma iväg lite.
Lemon fick lite egen tid och han är bara så fantastisk. En så enkel hund som oftast bara accepterar de man vill att han ska göra. Är väldigt glad att just han hamnade här!

I veckan blir det endel hundträningar och på fredag blir det en stund hos veterinär. Valparna och Ivy ska besiktas och jag hoppas hoppas hoppas att allt är som det ska.
Fyran flyttar hem i veckan och jag kommer sakna henne men tror att hon kommer bli glad över att få komma hem till sin bästa matte.

På hemsidan finns nu massa nya tider för träningar och fler kurser!
https://bengtsdottir.se/kursmassage/

Förra helgen ställde bästa Cajsa upp som valpvakt så jag kunde bila ner till Skåne och umgås lite med Kalle och Mathilda!
Bilade hemåt ganska tidigt på lördagen då vi planerat in B-provsträning.
Fick låna mark på värsta fina stället, så tacksam över snälla markägare!
Johanna fick köra Ivy, det är inte lätt. Inte lätt att köra mina hundar, det är heller inte lätt när man inte helt vet hur mycket hunden kan. Men jag tycker de gjorde det bra! Det kommer bli bra efter lite träning och jag tror att de passar bra ihop.

Jag körde först Yrsa. Fröken har endel att öva på, framförallt att gå fot! Det va helt katastrof just nu. Övriga arbetet va ok, vattnet finns mycket att träna vidare på.

Karin hade bakat värsta gofikan! Supergoda!

Sist ut så blev det med Roy för min del. Insåg att arbetet är ok, men han behöver lära sig att man inte ska kissa när man tränar så det har vi fokuserat på i veckan. Enkla sök där han inte har tid att kissa.

Puppisarna växer!
När de somnar i knät är det svårt att komma därifrån.

Veckan har varit fullspäckad. Det vart lite lugnare i början på veckan då det hade regnat lite förra helgen. Men nu är vi igång med vårbruk igen.

Igår va jag hos Birgitta på Meadowlark på träning tillsammans med två syskon till Chins. Vi tränade dem en och en, men det är samtidigt så nyttigt att kika på de andra där emellan.
Tycker jag är helt ok på att träna dolda dirigeringar. Men jag fuskar lite när vi kommer till teckenträning med dolda. Det ska jag bli bättre på!
Bra och inspirerande eftermiddag!

Det pratas mycket om att en bra relation med sin hund är viktigt. Men hur får man ens en bra relation med sin hund? Jag tror att en sak, till att börja med, kanske borde vara att ha sig själv som bästa belöning istället för godis och leksaker.
Om du som människa, faktiskt tycker att godis är mer värt än ett “bra, vad duktig du är”, så blir det väl kanske ganska rimligt att hunden oxå börjar tycka att det är mer värt än uppskattning från dig.

Jag lär mina hundar vad som är rätt och vad som är fel. Jag tror på att hundarna måste lära sig vad som är bra och vad som är dåligt, vad man får göra och vad man inte får göra. Man måste se skillnad på att uppfostra en valp och lära en hund sitta och vänta på sin mat – för DÄR, väntar jag ut rätt beteende, matskålen kommer inte ner förrän valpen/unghunden sitter. Jag säger inte sitt med rösten, jag korrigerar inte när den reser sig, jag bara väntar tills den sitter. När den reser sig – åker matskålen upp, vilket gör att den förstår ganska fort att den måste sitta still för att skålen ska komma ner.
Men jag har svårt att se hur det kan fungera i min vardag, i livet liksom, dygnets alla timmar när vi inte tränar. Det handlar tillslut om en hund som hemma hos mig kan få för sig att springa ut i kohagen bland kor och riskera att bli sparkad eller trampad, ut på en väg och riskera att bli påkörd. Det handlar dessutom oftast om valpar, som frimodigt bestämmer sig för att “jag ska bara kolla in de här stora djuren” eller som inte förstår att man inte kan gå framför något som rör sig framåt. De måste lyssna när jag säger att det är strängt förbjudet.
Mina hundar får otroligt mycket frihet, för jag vet att när jag säger “nej”, då lyssnar de, alltid. Alternativet är väl att konstant leva i koppel, men hur kul är det? Jag vet att mina hundar gillar sin frihet, men de är sällan ledsna när jag säger “kom nu, sidan”, för de gillar även att vara med mig. De gillar inte att främst vara med godis i min hand, de gillar att vara med mig. De gillar när jag klappar på dem och de gillar när jag säger att de är duktiga när gjort något bra. Det är en väldigt go känsla att ha en sån relation med sin hund.