Author: Emilia

En ok stämpel i rumpan på fina Fyran i början på året och hon har numera flyttat hem till min syster, men vi hopppas fortfarande på Fyran – Ezzet valpar till våren.
Jag gillar Fyran väldigt mycket, har gjort från första stund vi träffades och det tog mycket tid och funderande innan jag bestämde mig för att det inte funkade med vardagen längre. Fyran och Walter fungerade inte helt toppen ihop, inte för att de inte gillade varandra, de älskade nog varandras sällskap. Problemet var att de drog igång varandra och blev stressade ihop och det bästa de visste var att springa ikapp på promenaderna och det får man såklart göra om man vill, men det är viktigt att ha öronen med sig och inte dra iväg på dumheter. Det blev ett helt annat lugn när jag hade de lite mer isär, men det funkar inte helt tidsmässigt året runt att behöva göra allting dubbelt om dagarna och här hemma, måste det funka att leva i en flock och vi vet ju att ingen mår bra av stress. Alternativet var att hitta ett hem till Walter och det hade nog inte blivit ett enkelt projekt.. Jag gillar honom mycket, men han är oxå ungefär som en orkan när han förflyttar sig, både inomhus och utanför hemmet.
Nu har Fyran fått det bästaste hemmet, med mycket kärlek och jag tror inte att hon skulle vilja byta tillbaka hit för något i världen.

Ivy vart jättedålig för några veckor sen, så pass dålig att hon inte riktigt kunde gå. Många prover och magnetröntgen senare, vet vi fortfarande ingenting. Det är något som inte stämmer, det ser jag ju. Om de bara kunde berätta vad som är problemet. Det gör mig hjärtekrossad och jag känner mig så himla värdelös varenda gång jag ska ut och rasta de andra men Ivy får lämnas hemma. Samma när de andra ska tränas, men inte hon. Hon må ha det tråkigaste livet ever just och jag önskar att hon och jag bara kunde ligga och kolla på tv hela dagarna så hon kunde få lite sällskap hemma.
Hon är iallafall världens ängel, som bara finner sig i att ha världens tråkigaste liv. Önskar så otroligt mycket att vi kommer kunna lösa vad det än är som är problemet med henne och att vi kan få fortsätta med mysiga promenader, jobbiga cykelrundor, underbara träningar och många år tillsammans.

Jag och laget skulle tagit en roadtrip innehållande lite semester och träning till UK och samtidigt hämta hem Clyde. MEN, efter många år utan, så fick laget såklart kennelhosta. Ibland blir jag bara så väldigt trött. Man kan ju inte åka iväg med sjuka hundar och jag kan inte heller vänta en hel månad till på att hämta hem min valp. Båten var redan bokad, men jag kunde boka om den för att inte spendera dagar i UK och seglade till Hull över natten. Bilade och hämtade Clyde och körde ombord på tåget till Calais på kvällen. Känns helt galet att bara va i England över dagen. Tänkte jag skulle bilat långt över natten, men kl 2 somnade jag på en parkering någonstans i Tyskland och sov några timmar innan vi fortsatte resan hem. Veterinärbesiktning med ok stämpel när vi åkte genom Växjö då försäkringsbolaget behöver en svensk sådan på importerade hundar.
Det här var en sån sak som jag har varit tvärt livrädd över, att åka själv till utlandet, inkl bila med vänstertrafik. Kan bocka av en grej på min att göra lista och det känns fantastiskt!
Sen verkar inte mitt liv bli som jag önskar och det va inte alls meningen att det skulle bli såhär. Är djupt besviken över att inte ha fått mina lediga dagar tillsammans med laget och massa promenader over there. Men jag är iallafall ENORMT tacksam mot min stackars pappa som gick från att ev passa en hund några dagar (Ivy som inte är helt 100) till att behöva stå ut med hela laget. Skulle misstänka att det kunde varit svårt att hitta hundvakter till kennelhostesjuka hundar.
Clyde är iallafall äntligen hemma och han är bara helt helt fantastisk. Han hade inga bekymmer med bilåkandet hem och här hemma hänger han med på det mesta. Sover hela nätterna på min arm och är så underbart gosig.

Walter och jag tränar mot årens mål, de är ännu inte helt spikade och jag ändrar mig några gånger i veckan. Men snart, snart ska jag göra upp en plan och han har växt mycket på senaste tiden, även fast han fortfarande är otroligt omogen.
Just nu håller vi på att jobba med stopp och okända närsök på våra synliga linjer.. Tänkte även att vi skulle igång och lära oss att springa rakt över hinder i terrängen och inte runt, bl.a. Vi har massor att träna på och jag längtar något otroligt tills hostan är förbi så vi kan igång och träna ihop med vänner igen.

En ganska grå och ändå kall december även fast minusgraderna har lyst med sin frånvaro.
Träningssuget har varit som bortblåst, av olika anledningar.

Min fina Ivy har på något sätt ont i ryggen, håller på att ta reda på vad det är som gör så ont och jag hoppas verkligen att vi kan hitta orsaken och fixa det. Vad man blir hjärtekrossad när ens hundar inte mår bra och vad man blir så förtvivlat ledsen när man i efterhand inser att hunden under en längre period försökt visa att det är något som är fel men att man inte förstått det.

• 

Det har blivit några få men väldigt trevliga jakter i december och ärligt talat så är jag inte särskilt sugen på det just nu. Man tappar lite suget när man ändå, står här med bara Yrsa. Hon är inte så bara iofs, still going strong. Men hon är heller inte särskilt ung längre och orkar väl egentligen inte hur mycket som helst. Wicki har ju flyttat till en toppenbra familj och kommer att få ett fantastiskt hem där.

Bonnie gick lite banans på slutet och jag skyller på löpet. haha det är fantastiskt att man kan lägga till den till “The book of excuses”. Men jag tror att hon nu i samband med löp, mår väl av lite vila. Jag måste påminna mig själv om att hon ju faktiskt inte är särskilt gammal och har haft en väldigt händelserik höst. Inför nyår förra året satte jag några mål med hundarna. Alla målen med Bonnie blev uppnådda och det är jag så så nöjd över. Ska försöka få ihop något inlägg med liten sammanfattning över året.

Walter har oxå fått vila och vi höll på lite med att “du ska bara plocka en tennisboll även fast det finns fler” innan vilan och den poletten verkar ha trillat ner ganska bra under vilotiden. Just nu pysseltränar vi lite inne. (jag är en sån som gillar 27 grader och sol och ogillar denna säsongen)
Han och jag har alltid jobbat endel på avlämningarna och jag tycker de har varit ganska bra.. fram till flatmästerskapet. Efter första stationen var de som bortblåsta! Tråkigt tycker jag då han gjorde väldigt bra arbete annars. Men då fick jag en liten wakeup om att de ju annars egentligen inte alls har varit bra utan att jag nog mest har liksom, försökt glida förbi problemet! Har hållt på och traggla hela hösten och det blir inte bättre… man måste ju oxå hålla på en tid, men nu känner jag väl att efter 1,5 år så måste jag inse att det inte funkar och prova något nytt. Så nu är det Basic basic basic inne i köket ett tag innan vi ökar svårighetsgraden och jag hoppas att det till våren, är helt löst så vi kan hitta på andra roliga grejer.
Vi övar samtidigt lite på att stå, det är inte min grej och vi har endel kvar att lära där. Men det går framåt!

OCH!!! inte ska jag glömma att jag numera är färdig hundmassör!
Go känsla och jag hoppas att det kommer bli endel masserande framöver. Stunder med hundar som helt klart ger energi!

__________________________________________________________

Lite bilder ifrån december!

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

November har gått i en väldans fart och tur är väl det, för jag ogillar den här tiden på året väldigt mycket.

Första helgen i November tog jag en roadtrip med laget, vi spenderade en natt på hotell och bilade vidare på morgonen. För den 3e var det dags för Spaniel SM, AV! Jag velade endel om jag skulle anmäla då jag är väldigt oruttad, min spaniel är inte så färdigtränad. Men å andra sidan så gick hon helt ok överlag och kom fram till att vem vet hur livet ser ut nästa år?! Klart vi ska iväg, hur eller hur så lär man sig något.
Kände mig något vilse, känner inte riktigt många i spanielvärlden. Några ansikten kände man igen sen tidigare. Men mitt första parsläppsprov och idag är det självklart att de med udda nummer går på ena sidan för ena domaren medans de med jämna nummer går för den andre domaren, men då var det inte alls självklart för mig. Så redan innan start hade jag fått lära..
Började med att släppa för Gareth W Davies, jag var så nervös och Bonnie hann inte ta två steg innan hon skulle kissa och då stötte samtidigt den andra hunden. Bonnie var ganska lydig och stod kvar på samma ställe när hon kissat klart och väntade på mig. När vi sedan fick gå igen så skickade jag henne genom staketet och där stötte hon fem fåglar, följde såklart de som inte sköts med blicken men hörde den som gått ner och fick in den apporten ok. Släppte igen och så fastnade hon lite på andra sidan staketet men hon är samtidigt lydig så hon kom och tog med sig andra sidan. Sedan stötte parkamraten och domaren hade sett tillräckligt. Som ny i spanielvärlden har man ingen aning om det betyder att man är med eller inte. Men efter en ganska lång väntan var det Swedish fika och sedan dags för mig att släppa för andra domaren, Lee Cooper.

Fick börja gå en sträcka i koppel medans andra hunden gick och sedan var det koppel av och iväg. Terräng som passade Bonnie bättre, första släppet var i betesmark med lite buskar. Andra var i en remiss ish och då går hon ganska självmant från kant till kant. Behövde inte vissla särskilt mycket. Stötte och apporterade fint och fick släppa igen och hon fortsatte gå ok. Sedan var det koppel på. Andra släppet kändes bättre, vi hade lite bättre flyt men jag vet inte heller riktigt hur det ska se ut. Men sedan kan man åka ut av många olika anledningar (kommer två versioner 16-17 nov).
Strax innan prisutdelning fick jag ett hjärtekrossande besked från min bästa vän och en hundtävling kändes bara så väldigt oviktig och det känns fortfarande så väldigt oviktigt. Folk kan bli så arga och upprörda över de mest meningslösa grejerna. Men allt är relativt och livet är så förbannat jäkla orättvist.
Men jag lyckades hålla tillbaka lite tårar under prisutdelningen och de delade ut två diplom och då tänkte jag att bättre än så kan vi inte varit. Men JO! En 4e placering. Helt sjukt. Det är så många duktiga spanielförare och duktiga hundar och där kommer lilla Ponnien och bara jaja, ännu en dag på jobb. Sjukt sjukt häftigt och det är fortfarande så coolt. Har lärt mig massor och träffat massor av trevliga människor!

Efter spanielhelgen var det två veckor med lugn och inga tävlingar eller prov. Skönt tycker jag! Men endel jakter var vi iväg på och lilla Bonnie började tyvärr gå sämre och sämre. Hade hon inte redan varit anmäld veckan innan proven hade jag inte anmält. Hon har gått så dåligt och varit så väldigt ohörsam så jag hade ingen go känsla inför start på två dagars prov.

Den 16e var det prov i Öxnevalla. Fick släppa i en kant mellan betesmark och åker, det var en sluttning m lite berg. Bonnie höll sig fint, trots att det är ungefär vad man brukar plocka med sig själv. Stötte ganska tidigt och satt superstill och fint bakom busken medans de sköt 5 skott på den här fasanen som hon dels hade släppt när den gick iväg från våran sida och dels inte kunde markera där hon satt bakom busken. Men jaja, apporten var inte lång och såg enkel ut. Tji fick jag. Inte en chans att jag fick ut henne på den. Hon fastnade i terrängskifte och kom inte ut. Inte ens i närheten. Det var inte ens särskilt tjockt men antar att det var lite vittring som gjorde att hon inte kom ut. Synd och fort ut.

Den 17e var det prov i Eslöv. Första släppet gick på en gammal banvall i ganska stark sidvind vilket gjorde att hon drog framåt så fick vissla endel på henne, inte alls särskilt nöjd med hennes arbete. Stötte ganska fort och apporterade bra. Sedan var det koppel på.
Andra släppet var längs med en grusväg, slån på bägge sidor och staket nån meter in på höger. Ni kan ju tänka er hur fort det gick för Bonnie där. Inte alls vad vi är särskilt tränade på. Fick syn på en fasan och jag antar att den sprang för hon är annars väldigt lydig men stannade, när fågeln lyfte för långt ut. Koppel på och dåligt av mig att inte hålla henne kortare. MEN nu har jag lärt mig och gör förhoppningsvis inte om det.

Mitt första riktiga jaktprov med spaniel.

(Vi startade ju iofs på Unghundsderbyt förra året, men det var ju en inofficiell tävling. )Men i söndags var det dags för första starten på Fältprov i ÖKL.
Det är mycket väntan på spanielprov, alla som ska starta hänger med en bit bakom de startade i väntan på sin tur. (så är det väl på A-prov för retriever oxå) Jag tycker väl att Bonnie var lite väl taggad och rastlös, hon är inte riktigt van vid lång väntan innan det är dags att leta vilt då vi i vanliga fall lämnar bilen och är igång på jobbet direkt. Mina nerver var ok i styr, blev såklart lite nervös precis innan, även fast jag försökte tänka för mig själv att det var en helt vanlig dag på jobbet för mig och Bonnie. Det är ju inte första gången hon letar vilt och jag är aldrig nervös inför att gå med henne i vanliga fall.
Min tur att ta av kopplet och igång, i rörflen. Jag tycker egentligen att vi behöver gå en stund för att vi ska få till riktigt bra flyt i det hela men det dröjde inte särskilt länge innan hon stötte en fasanhöna som de sköt, stannade superfint och väntade lugnt på mitt apportkommando innan hon gav sig ut ur rörflenet ut på fälten och hittade den ganska fort. Fick sedan fortsätta gå och så stötte hon ännu en fasanhöna som de sköt som hamnade ca 25 meter (som jag uppskattade det) längre fram i rörflenet. Men skönt tänkte jag, inte ska jag väl behöva skicka på den framåt i remissen hon har ju dessutom redan apporterat.. “Du kan skicka hunden” Och jag frös nog till is i en sekund. Jag såg inte Bonnie och hon kan omöjligt markerat något där nere. Men hon satt ju stilla och väntade så jag skickade henne. Hon gav sig iväg bortåt och stötte på vägen en fasanhöna och stannade spontant. Blev helt i chock och frågade domaren “eeeeeeh vad ska jag göra nu?!” haha, jag skulle tydligen ha ett kommando för detta. Hon var inte särskilt långt ifrån den hon skulle hämta men senaste när vi tränat närsök har hon låst sig, så den vågade jag inte prova. Höger och vänster har vi inte börjat träna på i dirigeringsväg ännu. Om jag skickar på “BON” så kommer hon säkert gå på den sist stötta… Så det sista alternativet var ju “back”. Kommer inte ihåg det själv att jag valde det men domaren nämnde det under kritiken så jag antar att jag måste resonerat ganska fort över detta med mig själv. Klokt tror jag, för hon letade en stund och det enda jag såg var ju rörflen som rörde sig längre fram. Efter lite letande kom hon in med den. Efter den fick vi fortsätta gå lite till och sedan var det koppel på.

Jag var ganska så nöjd med Bonnie, tycker jag fick vissla lite mycket, men vi behöver oxå gå en stund för att få in fint flyt och det vet jag om. Hon hade väldigt bra fart, men håller samtidigt koll på mig. Hon har gått endel i tjockare terräng och har lite för vana att kolla så att jag är med. Jag gillar det skarpt, tycker det är lite så det ska vara. Hon ska ha koll på mig och inte tvärt om.
Domaren sa inte någonting så jag hade inte den blekaste om hur det hade gått. Jag är ju helt ny och är ju ganska okunnig på hur ett bra sökarbete för spaniels ska se ut. Jag vet ju vad jag gillar men det är kanske inte helt rätt enligt boken.

Precis innan lunch var det prisutdelning och efter andra placeringen var det dags för första placering med första pris och där var startnummer 8!
Jag tappade hakan lite men blev såklart så väldigt väldigt glad. Kommer inte ihåg hela kritiken men det jag tar med mig är att jag enligt domaren förde min hund med mycket små medel och han nämnde även att hunden hade väldigt bra koll på mig under arbetet.

Imponerad över min Bonnie som höll ihop fint under provet.
Nu har vi såklart massor att träna vidare på och det ser jag fram emot!

Fyran började löpa när jag var iväg och bestämde mig för att para henne med Sofie Helins fina Ezzet så vi bilade till Ljungby för ögonlysning, Ua. Sen blev det tyvärr aldrig någon parning även fast Fyran och Ezzet spenderade många dagar tillsammans. Det kanske fanns någon plan med det, men vi kommer prova nästa gång igen och jag hoppas massor på att det kan bli några Fyran & Ezzet valpar.

Walter röntgades med resultatet A och Ua. Skönt!
Han tränas annars lite sådär mycket just nu. Ibland har man ju bara inte energi till så mycket. Walter är himla go, men man behöver ha endel energi när han ska tränas.
Vi la ut ett sök med tennisbollar tillsammans för inte så längesen i lite klurig terräng. 8 st plockade han in fint, med bra näsa, fart och glädje. Den sista hjälptes vi åt med att hitta. Han är så himla rolig att träna med.
Igår fick han lite träning efter en heldag i bilen. Vi pysseltränade lite, ibland undrar jag varför vissa saker ska vara så besvärligt att lära sig, typ att man absolut inte under några omständigheter kommer få hämta något om man sätter sig framför mig istället för vid sidan. Vissa saker lär han sig otroligt otroligt fort, andra saker verkar ta år att lära honom.. Men “back” börjar fungera fint. Än så länge i öppen terräng och ganska enkelt. Men han ger sig iväg med bra fart och glädje och verkar vara ganska säker på vad jag förväntar mig att han ska göra.

Endel kvällar har spenderats på träning både själv och med andra och jag har tagit mig lite tid till att åka på några jakter med spanieln.
Ivy har fått följa med lite, rapphönsjakterna fungerar hon fint. Hon går mest fot då. Men hon fixar inte riktigt att stå still under fasandrev.. klurar lite på vad vi ska göra åt det. Hon sitter, men hon piper och det fungerar ju inte. Kanske för att jag när jag slutade röka, inte tränade på att stå till. Fortsättning följer på det här..

Fina Fyran startade på B-prov NKL sista helgen och fick till ett 1a pris. Så jätteroligt och jag är så glad över min fina bruna. Som planen är just nu, blir det nog inga mer prov för våran del. Inte för att jag inte tror att hon kan komma längre, för det kan hon absolut, men även fast jag hade velat så finns det inte tillräckligt med tid på dygnet och Fyran behöver lite mer egentid än vad jag kan ge, så vi får se hur framtiden ser ut.

Jag och Fyran tog lite ensamtid och åkte till Målilla dagen efter provet och hejjade på lillasyster som tävlade i plöjning och kom tvåa! Hon var så duktig! (min syster alltså)

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

En helt fantastisk resa tillsammans med min bästa lillasyster!

1 augusti bilade jag och Fyran till Örebro för ett B-prov i NKL. Det blev ett 3e pris och inte riktigt det man önskar. Men Fyran gjorde ett ok arbete, men hon sökte på fel ställe. Hon har kommit på att man oftast hittar änder i vassen, så det var där hon trodde de fanns på provet oxå. Det fanns ju tyvärr bara en där. Men jag är nöjd med henne och det var ju bara till att hem och träna på det.. För nästa prov, såg såklart inte likadant ut, mer om det i september!

• 

Den 7e augusti var jag och Yrsa i Nässjö på kvällstävling i Lydnad. Har inte protokollet här så jag kanske uppdaterar m alla resultat en annan gång.
Men det blev iallafall en 2a plac med 171 poäng och uppflyttad. Så vi får se om vi kanske provar på nästa klass nån gång.. bara för att.

Sedan var det ju dags för årets höjdpunkt, Flatmästerskapet. Som i år gick utanför Olofström.
Jag hade anmält tre hundar.. Walter i UKL, Ivy i NKL och Yrsa i ÖKL. Men veckan innan började Ivy löpa och bara nån dag innan började Yrsa löpa. Blev lite smått besviken såklart, men kvar till start var Walter. Som samtidigt här då lever med dessa löptikarna, men han var sitt vanliga stökiga jag.

Första stationen gjorde han bra och fick 20 poäng. Jag är SÅ nöjd med honom som verkligen gjorde sitt bästa i full fart med näsan på.

Andra stationen (0 poäng) såg han inte kastet så visste ju att enda chansen att få nåt poäng var ju att prova skicka på en dirigering. Visste att han skulle hamna fel i vind, men tänkte att han kanske skulle börja söka där ute. Det hade varit alldeles för svårt för honom att vända bort ifrån skytten för att skicka åt ett annat håll än dit han hade fokus. Men ut sprang han, i full fart, fick vind på kastarens hög med dummysar och tog ju såklart en där. Tycker det är lite synd att det finns på marken i UKL men det lägger ju inte Walter någon större vikt vid utan var ju glad över att han hittade en dummy.

Tredje stationen var på vatten och han gjorde markeringsarbetet jättebra. Men avlämningar hade han helt glömt bort hur man gjorde. Han tänkte bara att han kunde vända bort huvudet istället. Men det blev 20 poäng.

Fjärde stationen var lite fotgående och så markering. Den löste han bra och fick ihop 20 poäng.

Femte och sista stationen började det med fotgående och mannen började bli lite trött i huvudet. Jag sa “Walter” för att jag ville att han skulle gå bättre fot, men han tolkade det som “Walter hopp och lek” och tog ett skutt iväg. Sa nej, fot och så kom han tillbaka fint. Spikade såklart markeringen så det var synd att den här piloten var lite förvirrad. Men man lär sig av sina misstag. 16 poäng.

Jag är SÅ jätte jätte nöjd med Walter. Han tyckte det var lite jobbigt med alla människor och alla hundar men skötte arbetet så jättefint. Ser fram emot framtiden.

På FM åkte Wicki med Emma och Ulrika till Lidköping för att bo där några veckor under min USA-resa. Och på hemvägen så lämnade jag Bonnie hos uppfödare Pia.

Fortsättning följer..