Visst kan man tycka att en placering med CK i Segrarklass på fältprov kanske borde kännas mer bubbligt i magen än ett godkänt vattenprov, men så är det inte alltid.
Ibland när jag tränar mina egna hundar, eller när andra är här på träning och det är något som man verkligen har fått träna på för att lösa, helt plötsligt börjar fungera, då känner jag mig bubblig i magen. Ni vet, när man får fjärilar och allt bara känns sådär pirrigt.
Jag älskar den känslan och jag vet såklart inte på förhand när den kommer, men jag älskar när det händer något som man har fått kämpa för och de där fjärilarna i magen kommer.
På riktigt handlar det väl egentligen om att jag får en dos med dopamin!
Fina lilla Clyde. Vad den här hunden har lärt mig mycket.
När han va ett år så råkade han jaga och sedan stöta och apportera sin första fasan på Unghundsderbyt så bra att han vann hela kalaset. Sedan någonstans på vägen så missade jag att han faktiskt tyckte det va lite svårt att apportera stora fåglar och som den mjukis han är så blev det till slut att han blundade för större fåglar när han väl kom dit för att han (vad jag tror) inte visste hur han skulle lösa det. Han hade inte svårt för att bära när han väl hade plockat, om det inte va så att det blev motstånd i terrängen för då släppte han direkt.
Det har tagit mig många timmar med tankar och funderingar på hur vi bäst ska få till det. Förra säsongen fick vi inte till något vattenprov pågrund av jobb och skador. Det va såklart lite tråkigt då men det spelade ingen roll då det ändå inte hade blivit några provstarter under hösten på grund av att den ena skadan avlöste den andra under ungefär hela säsongen.
Det började med ett sår på hornhinnan den 22 September, några veckor senare kom det en böld som inte ville ge med sig och under operation så hittades ett vandrande ax. När han sedan va alldeles frisk från det kom det ett ofint skärsår i tassen.
Men tillbaka till apporteringen. Jag tror jag behöver nämna att det här inte bara handlar om fåglar egentligen, utan apportering över huvud taget. Jag kommer ihåg att han inte plockade 500 gr dummysar när han va yngre om de stod still. Om de rörde sig och han fick springa sitt snabbaste dit gick det liksom bättre, men det har helt löst sig nu och han apporterar även 1000 gr dummysar idag. Tyngre dummysar har jag inte men det kanske han kan få i present.
För att få till gripandet på fågel tränade vi väl med mindre fåglar där i början innan vi sedan gick vidare till lite större. Till slut så började han plocka både änder och fasaner även i lite svårare terräng och idag känner jag mig säker på att han kommer hem med fågeln om han kommer till området, det va jag inte tidigare.
Jag hade dessutom ett väldigt projekt att lära honom titta på det han stötte så att han enklare kan hitta till fågeln. Ni förstår, en hund som inte velat apportera, tittar kanske helst inte på fågeln som blir skjuten. Men efter timmar, timmar och ännu fler timmar med träning så började han faktiskt kolla efter fåglarna som han stötte.
Jag minns en situation i slutet på säsongen där vi gick och stötte fasaner till ett hundprov och han stötte en fasan, följde den med blicken långt (spanielmått på långt, det är betydligt kortare än retriever-avstånd) innan den blev skjuten, och sedan kollade han på mig med en blick som bara lös av “kan du skicka mig på den?!”. Tyvärr kunde jag såklart inte det, så det blev endast beröm, innan han fick jaga vidare. Men där och då fick jag såklart också världens dos av dopamin! Tänk vad vi har tränat för att få till just det där!
När gårdagens vattenprov kändes sådär plättlätt och han gjorde det så självsäkert, det va en alldeles underbar känsla. Sedan att han tänkte lämna till både domare och funkis som stod bakom tycker jag i efterhand inte alls är särskilt konstigt. Jag har aldrig stått så nära vatten och det har oftare varit kastare eller något på vägen och jag har stått en bit bakom dem ifrån vattnet.
Jag är såklart enormt tacksam över världens allra bästaste Kalle ♡
Visst har jag tränat en väldig massa själv, men Kalle har ställt upp otroligt mycket och hjälpt oss vid träningar och tålmodigt väntat när vi jagat för att Clyde ska få möjlighet att lösa situationer som för honom har varit svåra.
Jag är så tacksam över alla som har ställt upp och hjälpt oss på vägen!
Kommer aldrig glömma att fina Dea som va med som apportör lät Clyde apportera så många fåglar han ville på slyngeljakten för att han skulle komma igång! Guld värt!
Idag är en glad dag ♡