Bengtsdottir

Abbie & Abbott har stött och apporterat sina första fåglar. Det är så himla kul när man äntligen, efter många timmar (månader!!) med träning, kan pussla ihop allting.
Får fortfarande bubbel-känslor när jag tänker på det!

De gör det så olika men ändå så bra bägge två.
Abbott har sen han va valp varit så mycket mer naturlig i allt han gör. Så är det fortfarande. När jag rör mig så jagar han, när jag stannar så stannar han. Han är så underbart följsam.

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt, men det är häftigt när det ändå blir ganska bra. När jag va ute för att träna lite med Abbott så blev (tyvärr) hans andra apport i livet en skammad fågel.. som sprang. När jag såg att den va påväg ner bortanför en kulle, så tittade jag på Abbott och funderade en halv sekund på om det va så klokt, men jag hade inte riktigt något val. Jag skickade honom på “bott” och han gav sig iväg sitt snabbaste. Han fastnade lite vid kullen, eftersom att vi inte riktigt har tränat markeringar med dolda nedslag.. men sedan va han utom synhåll så allt jag kunde göra va att vänta. Efter en stund såg jag fasanen springa på annat håll och strax därefter så kom Abbott. Han stannade till i någon sekund och tittade på mig, men när han inte fick något svar så fortsatte han efter fågeln som han tillslut hittade. Att hänga på en löpa i 50 meter kanske inte är världens bästa introduktion för en unghund. Men så fick det bli.
Jag har en hel del katastrof-tankar i huvudet men försöker tänka positivt och det nog blir bra ändå. Vi kanske kommer att behöva träna lite på att vid andra tillfällen INTE springa på löpor.. haha.
Abbott stötte även en till fasan som jag tvär-bommade, Abbott satt still som ett ljus och tittade på mig och väntade på mig innan han efter en stund fick komma igång och jaga igen. Underbara hund.

Abbies första apport i livet blev tack och lov inte alls lika händelserik. Hon såg inte vart den gick ner, det va inte alls särskilt långt ifrån oss men hon kunde tydligen “back” och sprang iväg och fick sedan vind på den. Skönt att man kan ha lite tur ibland.

Chins är parad och jag hoppas och håller tummarna för ett gäng med guldiga apportörer till våren. Ca två veckor kvar till ultraljud.

Jaktsäsongen börjar närma sig sitt slut. Vi är inne på sista veckan med änder och sedan är det bara en månad kvar på fasanerna. Några få datum med jakter kvar. Det har varit en kul och lärorik höst, som alltid.

Tänk vad mycket ens tankesätt kan påverka en själv, hur man mår och hur allt fungerar.
När min bil gick sönder och jag inte längre kunde ta mig någonstans och en ledig tid på verkstad såklart heller inte fanns samma dag kunde jag valt att bryta ihop helt, eller tänka att det blir intressant att se hur jag ska få ihop allt. Jag valde att se det lite som en utmaning istället.
Okej, alltså det är klart jag bröt ihop lite. Jag kan gråta för det mesta, om jag är glad, lycklig, stressad, frustrerad, arg osv. så det är klart att jag grät lite.

Jag ogillar att behöva avboka inplanerade saker, jag fick lämna återbud till någon jakt och till någon träning. Men ibland har man tyvärr inget val.
Ungefär samtidigt som min bil bestämde sig för att sluta samarbeta, så började Chins löpa.. Det va ju såklart väntat, men det där va dålig tajming.

Jag är utan bil och på måndag flyger jag till England.
Jag brukar, om möjligt, försöka dela på löptikarna från mina hanhundar. Det blir lite mindre stressigt för hanhundarna då. Så hela min plan om vilka hundar som skulle vara vart under min Englandsresa, gick ju helt åt skogen. Men, återigen, intressant att se hur vi kan lösa det (utan bil!!!! haha).

Jag är så enormt tacksam över familj som ställer upp (och enormt tacksam över mitt hundsläp) så jag tror att det mesta löser sig och jag hoppas att Chins kan vänta med höglöp tills jag kommer hem från England och min bil förhoppningsvis är på banan igen.

Ser fram emot att åka iväg några dagar till UK och om jag känner mig själv så kommer inspirationen och motivationen vara på topp när jag kommer hem!
Så tacksam över alla som gör det möjligt för mig att åka iväg.

Hösten är lite av en favvotid. Jag älskar att spendera alldeles för många dagar på jakt tillsammans med mina hundar. Det ger en sån kick när träningen börjar fungera även där och det är så galet roligt att få se hundarna utvecklas dag efter dag.
För några dagar sedan gick Chins katastrof, men igår hade vi ett moment igen. Det går lite upp och ner. Det är liksom en obeskrivlig känsla när det funkar att vända ifrån allt hunden har sett och istället skicka på en skadad på ett annat håll. När det går sådär plätt-lätt, så gör det alla timmar med träning så värt.

Hösten är också en velig tid för mig. Jag har så otroligt svårt för att bestämma mig. Det är spanielsäsong, ska jag anmäla till prov, eller inte? Är hundarna redo eller behöver de lite mer träning? Något som oxå tar emot.. är att det under de flesta dagarna för spanielprov, blir en jaktdag mindre för mina hundar.
Velar och funderar på om jag ska anmäla Clyde till ett eller två öppenklassprov. Man vet ju hur hårfin gränsen mellan succé och fiasko är med de där spanielhundarna. Om jag anmäler honom till två prov, blir det inget prov i segrarklass för Bonnie. Jag velar.

Clyde är iallafall anmäld till ett spanielprov i UK om två veckor. Det känns ganska riskfritt med tanke på att jag inte är medlem i klubben och medlemmar har förtur i lottning. Vi har dessutom tre tikar som ska med på resan som inte har börjat löpa än så vi får se när de tänker att det är dags att komma igång med löp. Blir det tikar i höglöp under resan, får nog Clyde stanna hemma.

Lilla Lemon ögonlystes igår, Ua. Han skötte sig alldeles utmärkt och satt helt blick still medans han blev kollad två gånger då det även va en som va under utbildning till ögonlysare som skulle kika.
Jag väntar även på resultat från DNA test på Chins & Lemon. De håller en nervöst uppdaterad ifrån labbet genom att skicka delrapporter lite då och då.

Hoppas att även du har fina höstdagar!

Jag har under många år drömt om att jobba med hund. Kursverksamheten har jag pysslat med ett litet tag medans mina egna hundar har varit min dygnet-runt hobby.
Sedan någon vecka tillbaka är mina hundar inte längre en hobby utan på pappret en yrkesmässig verksamhet. Det är en härlig känsla när något man jobbat för så länge, äntligen är på riktigt.
Jag är inte så bra på att fira, men det blev såklart lite bubbel. Bubblig äppelmust (gillar egentligen bäst Vistakulles Cider, men den fanns inte på Ica nära mig) och en mysig frukost är bästa sättet att fira på om man frågar mig.
Jag hade dessutom planerat att köpa en present till mig själv när alles va klart. Presenten som jag lovat mig själv, aka bajsplockaren är inhandlad och ska utvärderas ett tag innan jag eventuellt köper in en till.
För är det något jag definitivt kommer vara grym på när jag blir gammal, så är det att plocka bajs. Vad är det man säger, 10 000 timmar för att bli ett proffs? lätt att jag snart redan är där, professionell bajsplockare. Ibland känns det lite så. Även städerska och veterinär kan jag nog lägga till på min meritlista. Vi skämtar ibland hemma om att jag snart borde söka arbete på en veterinärklinik och skriva med några års praktisk erfarenhet på mitt CV.

När Länsstyrelsen godkänt mina utrymmen för hundarna, skatteverket sagt sitt, alltihop hade blivit firat och bajsplockaren blivit inköpt, så gick luften lite ur mig. Nu då?

Jag har under några dagar känt mig alldeles tom, du vet, en såndär känsla av att vara alldeles vilse och inte veta vad jag ska göra framåt.
Noll motivation, en förlamande trötthet, en enorm besvikelse över skadade hundar och även lite annat.
Alldeles tom, noll glädje och motivation.

Men vet du, så är det tydligen. När man uppnått ett mål som man så länge strävat efter, är det inte alls ovanligt att man får en sån känsla av tomhet, det är inte alls ovanligt att man känner sig vilse och förvirrad.
Jag är så tacksam över mental träning.
Det är klart att jag har mina dippar, det har alla, men de är betydligt mindre och kortare än vad de tidigare har varit.

Jag har ännu inte riktigt satt upp något nytt personligt mål framåt, men det kommer.
Tillbaka till planering och genomförande.
Tänk att måndagar faktiskt är min favoritdag, det är lyx ändå! ♡

Jag är så enormt tacksam över att Aili stod vid min sida på sin första andjakt förra veckan!

För ganska exakt ett år sedan såg hennes framtid allt annat än ljus ut.
Men tänk att hon fortfarande är här, hon är pigg och glad och springer lika glatt och snabbt som resten av laget!

Det har varit lite snålt med uppdateringar här. Men ibland är det liksom fullt upp med annat. Alla mina unghundar röntgades i början av juni med det bästa resultat man kan önska!
HD A och ED Ua. Alldeles underbart!

Chess har flyttat till sin nya människa och de verkar trivas bra ihop. Sånt där gör mig lycklig. När hundarna hittar sitt hem.

Lemon skulle startat på SSRKs Unghundsderby i somras men under en träning blev han skadad och fick istället några veckor inomhus med vila. Supertråkigt när sånt händer, men det gick ändå ganska bra och med tanke på hur nära en katastrofal skada det va är jag så lättad över att det inte blev värre. Nu är han pigg och på banan igen!

Det är mycket basic-träning med så många unghundar och jag älskar det! Men en liten del av mig saknar att starta och tävla i lite högre klasser. Jag vet att jag kommer tacka mig själv om jag grundtränar dem så bra jag bara kan istället för att skynda mig framåt.
Men Chins har faktiskt varit ute och tävlat, både hemma i Sverige och i UK.

Den 23 Juli började vi våran roadtrip med ett Mock Trial i ÖKL. Hon gjorde inte något outstanding jobb men det va good enough och det resulterade i att vi blev 3e vinnare!

Mock trial va så galet roligt och det startar vi hemskt gärna på igen! Vi hade såklart lite tur med våra apporter, men det ska man ju faktiskt ha ibland.
Efter mock trialet så bilade vi söderut för att på morgonen den 24e juli påbörja våran resa mot UK. Efter många mil och många timmar i bil så körde vi på färjan mot Harwich på kvällen och på morgonen därpå körde vi vidare i vänstertrafik.

Det blev några dagar med träning och turistande innan vi sedan skulle starta på Euro Challenge i två dagar på The Game Fair. Det va en stor utmaning för Chins som alltid varit väldigt störningskänslig. Att starta på ett inhägnat område, med människor och hundar som rör sig runtomkring och dessutom med en speaker i högtalarna va något jag trodde skulle bli alldeles för svårt. Det märktes att hon blev lite stressad av situationen och hon hade VÄLDIGT svårt för att sitta still när hennes lagkamrater skulle arbeta. Men hon va tyst och ändå ganska lyhörd för signaler och tecken när det behövdes. Hon skötte sig långt över förväntat på sina apporter.
Dag 2 blev en av dirigeringarna alldeles för svår för Chins och jag valde att kalla hem henne. Det är ingen mening att stå och tjata stopp och tecken när hunden ändå inte lyssnar. Vi gjorde vårat bästa och jag vet vad vi ska träna vidare på hemma.

Vi hittade såklart också en hel del bra-att-ha grejer på mässan!
Glad och tacksam över en väldigt kul resa tillsammans med vänner! ♡

Efter någon dag hemma i Sverige blev nästa resa till UK bokad och om några månader bär det iväg igen. Så bubbligt kul!
Abbie har löpt och har fått vila några veckor. Chins fick vila 1,5 vecka efter resan, hon hade innan dess haft några intensiva veckor med träning och tävling och jag tror att de mår bra av att vila lite emellanåt.

Nu tränas de allihopa för fullt igen! Hösten närmar sig alldeles för snabbt och jag känner mig inte alls redo, jag har så mycket jag skulle vilja hinna träna på innan dess. Men vi gör det bästa av tiden vi har och jag tycker det är roligt att följa hundarnas utveckling framåt!

Det finns många olika sätt att träna hund. Det finns också väldigt många olika versioner av hundhållning. Det finns nog heller inget rätt eller fel, vi är alla olika och har olika individer vid sidan. Vi har alldeles olika erfarenheter med oss i ryggen och olika mål framåt.

Vi har alla också väldigt olika sätt att se på hur vi tränar. Endel tycker att jag lägger upp övningar med mina hundar för att hunden ska misslyckas, jag ser det som att jag lägger upp träningen för att kunna visa hunden hur jag vill ha det. Som rubriken säger det beror ju helt på hur man ser på det.

Jag undviker fallgropar långt och länge i unghundens träning. Jag lägger upp träningen för att hunden snabbt ska lyckas. Den kommer att se dummyn när jag skickar på “ut” och den springer på rätt håll. Den kommer att se dummyn bakåt så fort den vänder sig om. Samma åt sidorna, gör du rätt hunden så kommer du hitta dummyn. Blir det fel, så gör vi om.
Endel människor tänker att korrigering är något horribelt. En korrigering för mig är ett “Nej, det där va fel”, vi testar igen. Man måste heller inte använda sig av ordet nej, men jag tycker det är användbart att använda mig av något slags ord för att hunden ska förstå att den springer på fel håll t.ex. Hur ska den annars veta tänker jag?
Endel hundar tycker det är nog med belöning att få bara springa, endel hundar tycker det är nog med belöning att bara få jaga med sig själv. Det är dessutom guldigt att ha det där ordet när de i vardagen bestämmer sig för att kanske springa när den inte får, eller när den vill jaga vid opassande tillfälle. Alternativt kan man ju såklart alltid ha den i koppel, men mina hundar gillar frihet. Om man lär hunden att ordet nej, eller vad man nu vill använda sig av, inte är något negativt utan att man kommer hem till sin människa och får beröm, så är det väldigt användbart även i vardagen.

Långt och länge i unghundens träning ställer jag linjer där jag vet att hunden kommer att välja rätt väg hem, dummysar står på sådant avstånd ifrån varandra att hunden inte kommer att byta eller få vind på nästa.
Men någon gång påvägen lär jag hunden hur jag vill ha det. När det är läge för det? Det beror helt på vad det är för individ jag tränar med.

Då ställer jag dummysarna så pass nära och på så pass platt mark att hunden ser nästa när den kommer till den första, för då kan jag säga “nej” (eller vad man använder sig av för ord) när hunden tänker byta dummy eller springer vidare för att ta någon annan som kanske ser bättre ut och då får jag tillfälle att visa hunden hur vill jag ha det. Med resultat att hunden sedan apporterar den som den ser först och sedan apporterar nästa osv.

Varför jag visar hunden hur jag vill ha det? Jag vill va säker på att min hund kommer hem med den dummyn eller senare fågeln som den har plockat, oavsett vad, även när jag inte ser den.
För så ser livet ut för mina hundar, de kommer spendera många timmar på jakt och där har jag inte möjlighet att undvika fallgropar. Det är min uppgift att se till att hunden har blivit tränad på fallgroparna innan jag hamnar på jakterna, för jag är oftast där för att göra ett jobb, inte träna min hund.

På tal om det, jag har världens bästa damm hemma. Den är ungefär 12×5 meter. Alltså ganska liten. Den håller inte vatten hela året men på våren brukar den vara alldeles perfekt för unghundarna.
Beroende på hur man ser på det, antingen är man där för att låta sina hundar misslyckas, men jag är där för att visa mina hundar hur jag vill ha det. Man simmar raka vägen hem istället för att springa runt. Det är guld värt att hunden har lite koll på hur man ska ta sig hem när man senare tränar vatten på svårare och större ställen.
Tränar såklart det här att hunden ska springa rakt hem på land först innan jag ställer mig vid vattnet.

Jag hade kunnat skriva långt och länge om det här, men dygnet har exakt 24 timmar och jag har många hundar som ska tränas idag, så jag måste komma igång!
Hoppas ni får en fin dag ♡

Visst kan man tycka att en placering med CK i Segrarklass på fältprov kanske borde kännas mer bubbligt i magen än ett godkänt vattenprov, men så är det inte alltid.

Ibland när jag tränar mina egna hundar, eller när andra är här på träning och det är något som man verkligen har fått träna på för att lösa, helt plötsligt börjar fungera, då känner jag mig bubblig i magen. Ni vet, när man får fjärilar och allt bara känns sådär pirrigt.
Jag älskar den känslan och jag vet såklart inte på förhand när den kommer, men jag älskar när det händer något som man har fått kämpa för och de där fjärilarna i magen kommer.
På riktigt handlar det väl egentligen om att jag får en dos med dopamin!

Fina lilla Clyde. Vad den här hunden har lärt mig mycket.
När han va ett år så råkade han jaga och sedan stöta och apportera sin första fasan på Unghundsderbyt så bra att han vann hela kalaset. Sedan någonstans på vägen så missade jag att han faktiskt tyckte det va lite svårt att apportera stora fåglar och som den mjukis han är så blev det till slut att han blundade för större fåglar när han väl kom dit för att han (vad jag tror) inte visste hur han skulle lösa det. Han hade inte svårt för att bära när han väl hade plockat, om det inte va så att det blev motstånd i terrängen för då släppte han direkt.

Det har tagit mig många timmar med tankar och funderingar på hur vi bäst ska få till det. Förra säsongen fick vi inte till något vattenprov pågrund av jobb och skador. Det va såklart lite tråkigt då men det spelade ingen roll då det ändå inte hade blivit några provstarter under hösten på grund av att den ena skadan avlöste den andra under ungefär hela säsongen.
Det började med ett sår på hornhinnan den 22 September, några veckor senare kom det en böld som inte ville ge med sig och under operation så hittades ett vandrande ax. När han sedan va alldeles frisk från det kom det ett ofint skärsår i tassen.

Men tillbaka till apporteringen. Jag tror jag behöver nämna att det här inte bara handlar om fåglar egentligen, utan apportering över huvud taget. Jag kommer ihåg att han inte plockade 500 gr dummysar när han va yngre om de stod still. Om de rörde sig och han fick springa sitt snabbaste dit gick det liksom bättre, men det har helt löst sig nu och han apporterar även 1000 gr dummysar idag. Tyngre dummysar har jag inte men det kanske han kan få i present.
För att få till gripandet på fågel tränade vi väl med mindre fåglar där i början innan vi sedan gick vidare till lite större. Till slut så började han plocka både änder och fasaner även i lite svårare terräng och idag känner jag mig säker på att han kommer hem med fågeln om han kommer till området, det va jag inte tidigare.

Jag hade dessutom ett väldigt projekt att lära honom titta på det han stötte så att han enklare kan hitta till fågeln. Ni förstår, en hund som inte velat apportera, tittar kanske helst inte på fågeln som blir skjuten. Men efter timmar, timmar och ännu fler timmar med träning så började han faktiskt kolla efter fåglarna som han stötte.
Jag minns en situation i slutet på säsongen där vi gick och stötte fasaner till ett hundprov och han stötte en fasan, följde den med blicken långt (spanielmått på långt, det är betydligt kortare än retriever-avstånd) innan den blev skjuten, och sedan kollade han på mig med en blick som bara lös av “kan du skicka mig på den?!”. Tyvärr kunde jag såklart inte det, så det blev endast beröm, innan han fick jaga vidare. Men där och då fick jag såklart också världens dos av dopamin! Tänk vad vi har tränat för att få till just det där!

När gårdagens vattenprov kändes sådär plättlätt och han gjorde det så självsäkert, det va en alldeles underbar känsla. Sedan att han tänkte lämna till både domare och funkis som stod bakom tycker jag i efterhand inte alls är särskilt konstigt. Jag har aldrig stått så nära vatten och det har oftare varit kastare eller något på vägen och jag har stått en bit bakom dem ifrån vattnet.

Jag är såklart enormt tacksam över världens allra bästaste Kalle ♡
Visst har jag tränat en väldig massa själv, men Kalle har ställt upp otroligt mycket och hjälpt oss vid träningar och tålmodigt väntat när vi jagat för att Clyde ska få möjlighet att lösa situationer som för honom har varit svåra.

Jag är så tacksam över alla som har ställt upp och hjälpt oss på vägen!
Kommer aldrig glömma att fina Dea som va med som apportör lät Clyde apportera så många fåglar han ville på slyngeljakten för att han skulle komma igång! Guld värt!

Idag är en glad dag ♡