Det beror på hur man ser på det.

Det finns många olika sätt att träna hund. Det finns också väldigt många olika versioner av hundhållning. Det finns nog heller inget rätt eller fel, vi är alla olika och har olika individer vid sidan. Vi har alldeles olika erfarenheter med oss i ryggen och olika mål framåt.

Vi har alla också väldigt olika sätt att se på hur vi tränar. Endel tycker att jag lägger upp övningar med mina hundar för att hunden ska misslyckas, jag ser det som att jag lägger upp träningen för att kunna visa hunden hur jag vill ha det. Som rubriken säger det beror ju helt på hur man ser på det.

Jag undviker fallgropar långt och länge i unghundens träning. Jag lägger upp träningen för att hunden snabbt ska lyckas. Den kommer att se dummyn när jag skickar på “ut” och den springer på rätt håll. Den kommer att se dummyn bakåt så fort den vänder sig om. Samma åt sidorna, gör du rätt hunden så kommer du hitta dummyn. Blir det fel, så gör vi om.
Endel människor tänker att korrigering är något horribelt. En korrigering för mig är ett “Nej, det där va fel”, vi testar igen. Man måste heller inte använda sig av ordet nej, men jag tycker det är användbart att använda mig av något slags ord för att hunden ska förstå att den springer på fel håll t.ex. Hur ska den annars veta tänker jag?
Endel hundar tycker det är nog med belöning att få bara springa, endel hundar tycker det är nog med belöning att bara få jaga med sig själv. Det är dessutom guldigt att ha det där ordet när de i vardagen bestämmer sig för att kanske springa när den inte får, eller när den vill jaga vid opassande tillfälle. Alternativt kan man ju såklart alltid ha den i koppel, men mina hundar gillar frihet. Om man lär hunden att ordet nej, eller vad man nu vill använda sig av, inte är något negativt utan att man kommer hem till sin människa och får beröm, så är det väldigt användbart även i vardagen.

Du & Jag.

Långt och länge i unghundens träning ställer jag linjer där jag vet att hunden kommer att välja rätt väg hem, dummysar står på sådant avstånd ifrån varandra att hunden inte kommer att byta eller få vind på nästa.
Men någon gång påvägen lär jag hunden hur jag vill ha det. När det är läge för det? Det beror helt på vad det är för individ jag tränar med.

Då ställer jag dummysarna så pass nära och på så pass platt mark att hunden ser nästa när den kommer till den första, för då kan jag säga “nej” (eller vad man använder sig av för ord) när hunden tänker byta dummy eller springer vidare för att ta någon annan som kanske ser bättre ut och då får jag tillfälle att visa hunden hur vill jag ha det. Med resultat att hunden sedan apporterar den som den ser först och sedan apporterar nästa osv.

Varför jag visar hunden hur jag vill ha det? Jag vill va säker på att min hund kommer hem med den dummyn eller senare fågeln som den har plockat, oavsett vad, även när jag inte ser den.
För så ser livet ut för mina hundar, de kommer spendera många timmar på jakt och där har jag inte möjlighet att undvika fallgropar. Det är min uppgift att se till att hunden har blivit tränad på fallgroparna innan jag hamnar på jakterna, för jag är oftast där för att göra ett jobb, inte träna min hund.

Älskar sommar och värme men längtar ändå lite till hösten.

På tal om det, jag har världens bästa damm hemma. Den är ungefär 12×5 meter. Alltså ganska liten. Den håller inte vatten hela året men på våren brukar den vara alldeles perfekt för unghundarna.
Beroende på hur man ser på det, antingen är man där för att låta sina hundar misslyckas, men jag är där för att visa mina hundar hur jag vill ha det. Man simmar raka vägen hem istället för att springa runt. Det är guld värt att hunden har lite koll på hur man ska ta sig hem när man senare tränar vatten på svårare och större ställen.
Tränar såklart det här att hunden ska springa rakt hem på land först innan jag ställer mig vid vattnet.

Jag hade kunnat skriva långt och länge om det här, men dygnet har exakt 24 timmar och jag har många hundar som ska tränas idag, så jag måste komma igång!
Hoppas ni får en fin dag ♡

Godkänt vattenprov

Visst kan man tycka att en placering med CK i Segrarklass på fältprov kanske borde kännas mer bubbligt i magen än ett godkänt vattenprov, men så är det inte alltid.

Ibland när jag tränar mina egna hundar, eller när andra är här på träning och det är något som man verkligen har fått träna på för att lösa, helt plötsligt börjar fungera, då känner jag mig bubblig i magen. Ni vet, när man får fjärilar och allt bara känns sådär pirrigt.
Jag älskar den känslan och jag vet såklart inte på förhand när den kommer, men jag älskar när det händer något som man har fått kämpa för och de där fjärilarna i magen kommer.
På riktigt handlar det väl egentligen om att jag får en dos med dopamin!

Fina lilla Clyde. Vad den här hunden har lärt mig mycket.
När han va ett år så råkade han jaga och sedan stöta och apportera sin första fasan på Unghundsderbyt så bra att han vann hela kalaset. Sedan någonstans på vägen så missade jag att han faktiskt tyckte det va lite svårt att apportera stora fåglar och som den mjukis han är så blev det till slut att han blundade för större fåglar när han väl kom dit för att han (vad jag tror) inte visste hur han skulle lösa det. Han hade inte svårt för att bära när han väl hade plockat, om det inte va så att det blev motstånd i terrängen för då släppte han direkt.

Det har tagit mig många timmar med tankar och funderingar på hur vi bäst ska få till det. Förra säsongen fick vi inte till något vattenprov pågrund av jobb och skador. Det va såklart lite tråkigt då men det spelade ingen roll då det ändå inte hade blivit några provstarter under hösten på grund av att den ena skadan avlöste den andra under ungefär hela säsongen.
Det började med ett sår på hornhinnan den 22 September, några veckor senare kom det en böld som inte ville ge med sig och under operation så hittades ett vandrande ax. När han sedan va alldeles frisk från det kom det ett ofint skärsår i tassen.

Men tillbaka till apporteringen. Jag tror jag behöver nämna att det här inte bara handlar om fåglar egentligen, utan apportering över huvud taget. Jag kommer ihåg att han inte plockade 500 gr dummysar när han va yngre om de stod still. Om de rörde sig och han fick springa sitt snabbaste dit gick det liksom bättre, men det har helt löst sig nu och han apporterar även 1000 gr dummysar idag. Tyngre dummysar har jag inte men det kanske han kan få i present.
För att få till gripandet på fågel tränade vi väl med mindre fåglar där i början innan vi sedan gick vidare till lite större. Till slut så började han plocka både änder och fasaner även i lite svårare terräng och idag känner jag mig säker på att han kommer hem med fågeln om han kommer till området, det va jag inte tidigare.

Jag hade dessutom ett väldigt projekt att lära honom titta på det han stötte så att han enklare kan hitta till fågeln. Ni förstår, en hund som inte velat apportera, tittar kanske helst inte på fågeln som blir skjuten. Men efter timmar, timmar och ännu fler timmar med träning så började han faktiskt kolla efter fåglarna som han stötte.
Jag minns en situation i slutet på säsongen där vi gick och stötte fasaner till ett hundprov och han stötte en fasan, följde den med blicken långt (spanielmått på långt, det är betydligt kortare än retriever-avstånd) innan den blev skjuten, och sedan kollade han på mig med en blick som bara lös av “kan du skicka mig på den?!”. Tyvärr kunde jag såklart inte det, så det blev endast beröm, innan han fick jaga vidare. Men där och då fick jag såklart också världens dos av dopamin! Tänk vad vi har tränat för att få till just det där!

När gårdagens vattenprov kändes sådär plättlätt och han gjorde det så självsäkert, det va en alldeles underbar känsla. Sedan att han tänkte lämna till både domare och funkis som stod bakom tycker jag i efterhand inte alls är särskilt konstigt. Jag har aldrig stått så nära vatten och det har oftare varit kastare eller något på vägen och jag har stått en bit bakom dem ifrån vattnet.

Bästa sättet att spendera en dag på!

Jag är såklart enormt tacksam över världens allra bästaste Kalle ♡
Visst har jag tränat en väldig massa själv, men Kalle har ställt upp otroligt mycket och hjälpt oss vid träningar och tålmodigt väntat när vi jagat för att Clyde ska få möjlighet att lösa situationer som för honom har varit svåra.

Jag är så tacksam över alla som har ställt upp och hjälpt oss på vägen!
Kommer aldrig glömma att fina Dea som va med som apportör lät Clyde apportera så många fåglar han ville på slyngeljakten för att han skulle komma igång! Guld värt!

Idag är en glad dag ♡

Maj

Jag älskar att det är varmare ute. Våren och sommaren är min favvo-årstid medans hösten och vintern innehåller mest favvo-aktiviteter. Jag älskar sol & värme och hade det inte varit för alla jakter under hösten och vintern så hade jag nog mest varit inomhus under den kallare årstiden.
Dagar när det är som varmast tränas hundarna tidigt på morgonen/förmiddagen eller så tränar vi vatten. Det är lyx att vissa dagar kunna välja när de ska tränas.
Korna är ute och det årliga kosläppet gör mig väldigt glad. Att få se korna bli alldeles spralliga och de gulliga kalvarna upptäcka den stora världen för första gången är liksom något speciellt.

Och vad vore vår & sommar på landet i Småland utan rödfärg? Det är såklart en hel del som ska målas även i år, bland annat lite hundkoja som Abbott har designat om lite genom att prova äta på den lite här och där. Igår ville Abbott bestämt vara med och måla och kom och la sig intill den nymålade väggen och tittade på mig med de där allra gulligaste ögonen och krävde lite kärlek. Det kan man liksom inte säga nej till och vad gör egenligen lite rödfärg på den vita pälsen och lite vita hundhår på den röda kojan när man får lite kärlek i utbyte?

Chess & Bonnie

Chess va tänkt att få ett framtida yrke som specialsökshund, men tyvärr va han inte tillräckligt miljöstark och kunde låsa sig lite i obekväma situationer så han har fått flytta tillbaka hem till oss i Småland och har varit med i 2,5 vecka. Det har tagit lite tid för honom att bli bekväm med alla tikar och hundar i laget, men det finns hopp om att han snart är lika stökig och brötig som sina syskon. Han fick häromdagen flytta ut till hundgården och får till en början hänga på tiksidan tillsammans med Chins eller med Bonnie.
Jag tror på lilla fina Chess, igår la han till med världens finaste och ett väldigt intensivt sök efter en tennisboll. Lyckan va dock kort för när han hittade den sprang han iväg åt andra hållet och pissade. Haha, nåja.. det löser sig snart och vi har precis påbörjat avlämningsträningen.

I början av juni har ungdomarna tid bokad för HD&ED röntgen och därefter ska någon av dem flytta (jag vet inte ännu vem av dem).
Är det någon som känner någon som letar efter en 1-årig springer spaniel så har jag någon som gärna vill hitta ett eget hem.
De vill framförallt jaga och gärna även starta på jaktprov.

Aili, Ai Limes Arizona

Aili har fått sina första vattenapporter och när hon igår simmade hemåt med en dummy och hade blivit alldeles gul under hakan av allt pollen på vattenytan, då fick jag en sån där Yrsa-känsla ♡ Att man kan sakna en hund så mycket, det är hjärtekrossande.
Yrsa & jag tränade väldigt mycket vatten tillsammans, jag älskar att träna vatten och vi spenderade orimligt många timmar vid olika vatten häromkring med att träna dirigeringar, det va så galet roligt att tillsammans upptäcka nya fina vatten att träna i.
Jag saknar de där dagarna.
När Aili igår kom simmandes och såg ut som en kopia på Yrsa som på slutet va grå om nosen kom det väldigt mycket tårar. Jag saknar Yrsa något enormt, varenda dag.

Desto fler hundar jag tränat desto mer ödmjuk har jag blivit.

“Det är bara att göra såhär.”

För ungefär 7 år sedan hade det nog låtit ungefär så, men idag vet jag att det inte bara är att göra si eller så.

Varenda hund jag har tränat har gett mig så väldigt mycket bra erfarenhet och det har gjort mig betydligt mer ödmjuk.
När jag tränade min första, andra och tredje retriever va jag lite mer naiv än vad jag är idag, tänk va enkelt det va då.

Då hade jag bestämt svarat “det är bara att bryta hunden såfort den tappar sin linje och sedan skicka om.” Idag har jag inte längre ett lika rakt svar på frågan om man ska bryta hunden när den inte springer spik-rakt. I princip så är det ju så, ja. Men om jag har en osäker hund, eller bara en ung hund som behöver få lite självförtroende, är det kanske lite okej med en något bredare “ok-linje ut” för att hunden ska få lyckas. Om jag vet att den unga hunden kommer att få vind på den, så kanske jag låter den gå. Om jag vet att den unga hunden kommer falla ner i vind och få syn på den så kanske jag låter den gå.
Är det däremot en äldre och mer tränad hund, nä då kanske jag inte alls tillåter samma “breda” linje ut.

Idag har jag mer koll på svårigheter i terrängen, vind och annat som kan ställa till det för en ung hund i träningen. Ibland kanske jag tillomed släpper lite på den där linjen och försöker använda mig av ett tecken istället för att hunden kanske ska lyckas. Det beror på. Det beror helt på vad det är för hund vid min sida. Men överlag så är jag väldigt strikt med att om jag tränar linjer, så tränar jag linjer. Men någon gång ibland måste man också testa och se hur det ligger till med de där höger, vänster och back.

Ibland svarar jag faktiskt “Jag vet inte” på vissa frågor. Jag har en tanke såklart, men jag vill ha så mycket mer information om allt runtomkring innan jag kan ge ett bra svar.

Det är inte bara till att korrigera och det är inte bara till att träna med omvänt lockande för att få en hund till att gripa en apport. Det är heller inte alltid bara till att börja leka med hunden för att få den till att vilja gripa. Alla hundar fungerar inte så.
Desto fler hundar jag har haft, desto större har min verktygslåda blivit. Alla de gånger jag har stött på “problem” och jag ibland har behövt fundera på saken i flera timmar, dagar eller tillomed ibland i flera veckor innan jag kommit på en lösning som jag sedan ska få till i praktiken tillsammans med min hund har varit väldigt lärorikt.

Hade Abbie kommit till mig för 6 år sedan är det inte alls säkert att hon efter bara några månaders träning blivit så glad i att apportera och att komma och lämna av apporterna. Man får bli kreativ när man jobbar med hundar som inte gillar att apportera, äta godis eller att leka. Det tog några timmar med funderande innan jag kom på en plan. För några år sedan hade det nog tagit dagar eller veckor att komma på en lösning och vägen fram till dagens Abbie hade varit betydligt längre.

20 Maj 2019
30 Februari 2021. Två av Kalles hundar är med på bilden.

Laget har ändrats en hel del genom åren. Det har funnits lite olika anledningar till det. De flesta gångerna för att jag är intresserad av avel och alla hundar är inte lämpliga att använda i avel, någon gång för att det inte fungerat bra i flocken, alla hundar trivs inte med att bo med flera andra hundar och det påverkar tyvärr hela laget.
Jag tycker det är väldigt roligt att träna hund och om det hade varit möjligt att ha obegränsat med hundar så hade fler av dem blivit kvar bara för att de har varit så underbara individer att leva med och lärorika att träna.

Men vet ni, livet är för kort för att ha kvar hundar som av olika anledningar inte passar hos just hemma hos mig. Alla de hundarna som genom åren har behövt flytta har hittat världens bästa hem och de är så uppskattade för att de är precis just den individen som de är, även fast det alltid har varit väldigt ledsamt för mig när de flyttat.

Stöter ni på svårigheter i eran träning och definierar det som att hunden har ett jobbigt problem? Prova istället att se det som en spännande utmaning som ni vill hitta en lösning på.
För mig blir det så mycket enklare bara genom att byta tankesätt och hur jag ser på det. Jag blir samtidigt en bättre hundtränare genom att lösa svårigheten direkt istället för att träna runt det som är svårt. Det kanske funkar att träna runt det för stunden, men det kommer mest troligt bli en ännu större svårighet längre fram i träningen.

När hjärtat och magkänslan säger olika.

Jag har under så många år väntat och längtat efter en Fyran-valp.
För ett år sedan ungefär föddes världens mest efterlängtade gäng. Vilken lycka alltså!
Men sedan vet ni ju säkert min fina Ailis story och hennes oklara framtid.
Jag har velat och funderat och bestämde mig sedan för att testa para henne igen och förra veckan besiktades Fyran och fick en ok-stämpel. (Tacksam över all hjälp ifrån bästaste syster Kristin!♡) I tisdags fick jag hjälp med parnings-försök då jag va i skåne och precis hade fått hem två tratthundar från veterinären.
Det blev ingen parning och mina tankar fortsatte att snurra och snurra.
Hjärtat vill SÅ mycket, men jag har inte alls haft någon bra magkänsla gällande det här.
Så igår på morgon meddelade jag hela gänget att det inte blir några Fyran-valpar. Det är så väldigt tråkigt och ingen är mer ledsen än jag över att jag inte kommer att få någon mer Fyran valp.

Jag vet inte alls varför min magkänsla får bestämma. Jag vet inte vad det är som gör att det inte känns bra. Jag vet inte om det är just den kombinationen, eller kanske för att det inte är min hund och att jag är så rädd över att det ska hända något med tiken. Eller om det är för att det passar så himla dåligt i livet med tiden för både valpning och leverans. Eller om jag kanske bara är rädd för att hjärtat ännu en gång ska gå sönder. Det är säkert en kombination av allt ihop och igår va en väldigt ledsen dag.

Det blev många timmar gråtandes och jag sa snörvlandes till Kalle att “Jag har ju inte ens PMS nu”.
Jag vet att jag blir hemskt olycklig när jag har PMS, jag vet att det blir övergående och att det egentligen bara är hormoner som jag inte kan hantera. Det är ganska skönt att kunna gå in i appen och se att “jaha, det är därför jag är ledsen. Jag vet att det kommer kännas bättre imorgon”.
När jag blir sådär väldigt ledsen som igår, under icke-PMS, då tänker jag att nog måste vara ledsen på riktigt.

Jag vet inte om det känns bättre idag. Den där obekväma magkänslan om att det inte känns rätt är iallafall borta även fast jag fortfarande känner mig lite ledsen.

Mina hundar fick vila igår, jag vet bättre än att träna hund när jag inte mår bra. De verkade ganska nöjda med livet ändå.
Jag såg genom fönstret hur Bonnie & Chins låg och solade på taket på kojan, Clyde & Abbott lekte med varandra och Lemon lekte själv med diverse märgben och horn, han ser ganska rolig ut när han kastar runt sina grejer och verkar tycka det är väldans kul.

Abbie & King som ligger inomhus med tratt sköter sig än så länge bra! Jag hoppas och håller tummarna för att de snart är på banan igen.

Aili som löper är hemma hos min far. Jag är så tacksam över att jag har möjlighet att ibland kunna lämna iväg löptikarna. Det blir liksom lite lugnare för boysen i laget då.

Chins, Yesrieve’s All You Need Is Love

Chins är tillbaka i laget efter löp-vila. Jag är så glad över att äntligen kunna träna henne igen efter vila och jag får hejda mig själv för att inte köra på för mycket.

Jag gillar att det blir ljust så tidigt och idag på förmiddagen och ikväll ska jag iväg på annat så hundarna fick tidig frukost och strax efter kl 6 kommer vi att vara ute för att träna lite innan jag ska iväg.
Tänk vilken lyx att varje dag kunna välja. Jag kan välja att ta sovmorgon och inte hinna träna mina hundar innan jag ska iväg, eller så kan jag välja att gå och lägga mig i tid på kvällen, ställa klockan på morgonen, ge dem en tidig frukost så att vi kan komma igång med allt vi ska göra redan kl 6.

Jag hoppas och önskar er allihopa en bra dag, det ska iallafall jag bestämt ha!

Sluta jämför dig och din hund med andra.

Världens bästa Co-driver vid mina fötter för många år sedan.

Ibland (ganska ofta), hör jag att folk jämför sig.
De jämför sin hund med en annan hund eller så jämför de sin prestation med en annan förares.

Jag gjorde oxå det tidigare, men har slutat med det sen några år tillbaka. Jag lyssnar inte (alltså, jo såklart att jag lyssnar, men det rinner av mig) när folk antyder att min hund som är vid en viss ålder borde klara av en viss sak. Jag tar för givet att de säger det i all välmening, men de vet inte hur vi har tränat eller vad det är för individ jag har vid sidan och vad just den hunden har för styrkor och svagheter. Visst kan hunden se lugn ut men jag som känner den kanske vet om att hunden gör sitt allra bästa för att lugna sig själv och att den inte kan hantera så mycket riktigt än.

Jag är enormt glad och tacksam om människor ser mig som en källa till inspiration!
Jag är otroligt tacksam över alla ni som vill följa min vardag tillsammans med mina hundar.
Men jag hoppas verkligen inte att ni jämför er själva eller era hundar med mig eller mina hundar.

Vi är alla olika, vi har alla olika förutsättningar och möjligheter.
Det man själv kan göra, är att göra det allra bästa av det man har.

Jag har ett ganska dåligt minne och glömmer ganska mycket, men endel saker sitter fast, det här är ett minne som jag tänker på ofta.
Jag kommer ihåg hur jag för många år sedan höll på att lära Yrsa “häråt-signal”. Det måste varit i april, för gräset va grönt och det va soligt men det va ännu inte särskilt varmt. Jag minns exakta platsen jag va på och tränade, det är sällan jag är där och tränar idag av många olika anledningar. Jag minns vad jag älskade det, jag kommer ihåg den där bubbliga känslan när jag gick hemifrån för att komma till platsen där vi skulle träna.
Det va nog egentligen kanske inte det vi borde prioriterat i träningen där och då, utan det va nog mer bara för att jag kände för det och hade kommit på den perfekta övningen.
Jag vet hur jag önskade att jag hade möjlighet att träna fler hundar, vilken lyx för alla dem som har fler hundar att träna.

Jag har aldrig haft en hund som har lärt mig så mycket som Yrsa har. Under åren insåg jag att jag att det ju va jag som förare som behövde utvecklas och jag hade så mycket kvar att lära och fastän folk tyckte att det va galet fortsatte jag träna och starta på prov med Yrsa som va 8,5 år. Jag är så tacksam att jag gjorde det. Jag är så tacksam att jag tog vara på den alldeles underbara hunden jag hade och gjorde mitt allra bästa av det.

Jag har aldrig haft hund under min uppväxt och min dröm att få jobba med hundar kändes så otroligt orimlig eftersom att jag inte va uppvuxen med det. Men någonstans på vägen blev jag en nörd, jag har spenderat så mycket tid som möjligt på just hundar. Jag har tagit alla chanser jag har kunnat till att utvecklas och att lära mig mer.
Jag har sedan den där träningen med Yrsa haft en hel del hundar. Jag är intresserad av avel och tyvärr passar inte alla hundar mina avelsmål, de hundarna har fått flytta och har världens bästa människor och är lyckliga där. Men jag är tacksam över varenda hund jag har haft möjlighet att hantera, alla de där individerna har lärt mig så otroligt mycket.

Så nästa gång ni överväger att jämföra er med mig och om ni tycker det ser enkelt ut för mig att lära mina hundar att gå fot eller hålla en dummy, kom ihåg att jag har spenderat orimligt många timmar på att träna just det med olika hundar.
Vid födelsedagar och jul har jag önskat mig hundträningar och kurser, senaste julen önskade jag mig fina retrieverkoppel. Sånt som jag vill ha men som jag ibland känner är lite “onödigt” då jag vet att det antagligen inte dröjer särskilt länge innan det ska betalas ett veterinärbesök.

Mina vänner har nog insett att Blundstones är det jag mest troligt oftast kommer att ha på mig när vi går ut och äter mat eller firar nyår. Jag har några osköna normala skor i en låda i Småland som jag sällan använder och som jag aldrig kommer ihåg att ta med mig när jag åker iväg. När jag väl får till att använda dem får jag skoskav och det slutar ändå med att jag får byta skor.
Om jag har dyra hundkläder? Ja, det kanske, jag tycker det är värt att lägga pengar på något som jag använder mycket och kommer ha i flera år, men jag handlar och använder nästintill heller aldrig “normala kläder”.

Jag vet oxå idag vad jag vill att mina hundar ska kunna och jag tränar dem mot det redan från början. Jag vet t.ex. hur jag önskar att mina unga spaniels ska jaga och tränar dem mot det redan från början.
Jag vet att om jag ska få ett intensivt sök så kan jag inte träna dem så länge att de blir trötta och tappar det. Hur jag har lärt mig det? Jag körde till England över dagen för att hämta Clyde. Ja, England över dagen.
Jag va en av de första att köra på färjan kl 17 i Rotterdam, åt mat och sov sedan i ca 12 timmar under båtresan upp mot Hull. Körde av färjan i Hull på morgonen och bilade i vänstertrafik ner till Clydes uppfödare. Träffade Clyde, drack lite kaffe, fick kika på Lee och hur han jobbar med sina hundar i olika åldrar (otroligt lärorikt) innan jag lastade in Clyde i bilen och körde ner till Eurotunnel och åkte över till Frankrike kl 21 samma kväll och sedan körde så långt hemåt jag kunde innan jag tillslut va tvungen att sova några timmar på en parkering i Tyskland innan jag kunde köra vidare hemåt. Om jag tyckte det va läskigt att göra hela resan själv? Ja. Men jag gjorde det.
Samma dag som jag skulle åkt in och avmaskat hundarna hörde jag att det där hostandet hos någon hund på lunchen va kennelhosta och de kunde inte följa med så istället för några dagar i England fick jag boka om färjan och det blev istället en resa bara för att hämta Clyde.

England
Duvjakt 2017, bara jag & Yrsa ♡

Nästa gång ni överväger att jämföra er med någon annan, kom ihåg att ni är två helt olika personer och att ni har haft helt olika förutsättningar fram tills idag.
Och om ni någon gång funderar över att jämföra eran hund med någon annan hund, så bara nej, gör det inte, det är oschysst mot din hund. De är alla olika individer med olika egenskaper och förutsättningar.
Däremot är det guld värt att få inspiration och se på duktiga hundar och förare, tänka att “det där, vill jag oxå att jag och min hund ska kunna” och träna mot det.

Fokusera på det du har och gör ditt allra bästa av det.

“Hur får du motivation till att..?”

Drivkraft, intresse, inspiration, lust.

Synonymer till motivation.

Om jag alltid känner drivkraft till att träna i dåligt väder? Nej.
Om jag alltid har ett intresse för att träna på det som vi har svårt för? Nej.
Om jag har alltid har inspiration till att träna hund? Nej.
Om jag alltid har lust att träna linjer? Nej.

Här nedan är några bilder som ger mig motivation till att fortsätta.

Ungdoms SM 2016
Ungdoms SM 2016
Wales
Unghundsderby Retriever 2017
Unghundsderby Retriever 2017
B-prov NKL 2018
B-prov NKL 2018
Ungdoms SM 2019
B-prov NKL 2019
B-prov NKL 2019
B-prov 2019
B-prov NKL, ÖKL, EKL 2019
Spaniel SM 2019
Spaniel SM 2019
B-prov ÖKL 2020
B-prov ÖKL 2020
B-prov EKL 2020
B-prov EKL 2020
B-prov 2020
B-prov 2020
Unghundsderby spaniel 2020
Unghundsderby Spaniel 2020
Glädjen över den här apporterade fågeln
Känslan efter ett grymt arbete tillsammans med en unghund
B-prov ÖKL 2020
B-prov ÖKL 2020
Spanielprov SKL 2020
Fältprov SKL 2020
Importerad hund 2021
Importerad hund 2021
Tack-jakt 2021
Tack-jakt 2021
Träning tillsammans med vänner
Träning med vänner
Min första valpkull
Första valpkullen
Godkänt vattenprov 2021
Godkänt vattenprov 2021
Spanieljakt
Spanieljakt 2021
Tre egenuppfödda hundar
“mina valpar” 2021

Men om jag ska vänta på att jag ska få motivation till att gå ut och träna fotgående så kommer det nog aldrig att hända. Jag har visserligen ändrat min inställning något under åren och tycker numera att det är ganska behagligt att träna just fotgående, men om jag känner mig motiverad till att gå ut i 15 minuter oavsett väder och bara gå? nja.
Men det är bara till att göra det.

Bilderna ovan påminner mig om vad alla timmar med träning ger – resultat.

Min första rapphönsjakt

Jag är inte uppvuxen med hund. Jag fick köpa min första hund när jag fyllde 18 år (2012). Snart 10 år med hund!
De första årens jakter var mycket svartfågel, duvor, änder. Där står man / sitter mestadels still under tiden. Det ställer ju inga särskilda krav på något fotgående, eller hur?
Mina första fasanjakter va i slutet på 2015 vilket gör att jag i September 2016 skulle vara med på min första rapphönsjakt. Jag hade ett ganska bra fotgående på min Yrsa. Trodde jag, ja.
När spanielhundarna började arbeta så gick nog stackars Yrsas hjärna på högvarv (hon har liksom inte riktigt alltid varit någon lugn hund) och jag minns det här som igår. Jag minns exakt nästan på metern vart det hände. Vi kanske hade gått 15 meter på den här rapphönspremiären, Yrsa va lös vid sidan för jag visste ju att hon va stadig.. Ja och det va hon i 15 meter tills det kom ut en hare. Yrsa har alltid älskat harar, det är liksom det allra bästa som finns, att jaga hare. Hon höll sig i två sekunder, tills det kom ut en röd cocker spaniel i full fart efter haren. Då kunde inte Yrsa hålla sig längre och hon drog sitt snabbaste efter haren & cocker spanieln.
Om de kunde skjuta haren? Nej, för där kom två hundar och en Emilia efter.
Sånt händer såklart, det är ju hundar vi håller på med och inga maskiner. Men efter den händelsen fick fotgåendet en helt annan betydelse i min träning.

Jag vet vad jag vill ha.
Jag vill ha en spaniel som jagar under bössan och är stadig (och ska jag kunna skjuta så måste de gå nära mig) då jag inte är någon outstanding skytt och jag behöver lite tid på mig att få upp bössan och allt som ska göras innan man kan avlossa ett skott.
Därtill vill jag även ha en retriever som går vid min sida.
(det vill jag även att en spanielhund som inte är i arbete gör)
Det spelar ingen roll hur bra min retriever är på att arbeta om jag inte kan ha den med mig för att den inte kan gå fot. Därför lägger jag mycket träning på att just gå fot.
Jag vet vad jag önskar att mina hundar kan och just det lägger jag tid på, från början.

Jag använder inte godis när jag lär dem att gå vid sidan och vill inte att mina hundar ska ha någon slags förväntan där alls i början, annat än att det är lugnt och trevligt.
Det är svårt att lugna en hund som från början ligger högt i intensitet.
Hur ska jag kunna ta med min hund på en jakt där vi går med spaniel och där det skjuts om den är intensiv och tossig hemma utan några störningar alls? Den kommer förmodligen få kortslutning i hjärnkontoret av hela situationen. Det handlar inte bara om vad som är trevligt, det är ju även en säkerhetsfråga. Det kan vara en väg i närheten, det kan finnas orutinerade skyttar (alltså det ska ju aldrig riskeras några liv bara för att man är en orutinerad skytt, men ni förstår nog vad jag menar. Det är mänskligt att inte vara alldeles perfekt)
Jag vill även att de ska kunna gå vid min sida utan att kräva min uppmärksamhet hela tiden då jag vill kunna fokusera på min spaniel och i drömsituationer även på mitt skytte.

För att komma till sak, det som gör mig motiverad (eller ja jag känner mig inte alltid motiverad), det är den där känslan jag får när jag har tränat min hund tillräckligt för att den ska prestera så som jag önskar mig. Det tar tid, det är många, många timmar med träning.

Att ha en go känsla och en härlig vardag tillsammans med mina hundar motiverar mig att fortsätta träna, även på det som inte alltid är roligast.

Under 2021 har jag många gånger tvekat på mig själv och mina mål, om jag verkligen vill satsa.
Det är så mycket känslor inblandade i den här världen.
Att min älskade Yrsa som har varit min allra bästa vän fick somna in har varit så väldigt jobbigt. Att få höra att ens efterlängtade unghund förmodligen inte kommer kunna leva särskilt länge är så förbannat hjärtekrossande. När hundarna skadar sig så ofta att jag träffar veterinärer mer än min mamma och det inte bara handlar om så mycket känslor, det kostar även massor med pengar.
När man har tränat ett helt år inför SM och hunden blir skadad och inte kommer till start så känns det motigt. Det känns så motigt och samtidigt så känner man sig så otroligt egoistisk som ens tänker så när ens hund inte mår på topp.

Men jag kan ju heller inte bara ge upp nu. Då kommer alla timmar, alla känslor, alla pengar, allt, bara allt, vara alldeles förgäves. Därför måste vi fortsätta lite till.
Jag fortsätter att köpa pallar med hundmat, mata och rasta hundar, plocka bajs, läsa mina hundar och hela tiden försöka lära mig mer om hundspråk, lägger ner tid och tankar på att klura ut vad är det är för individ jag jobbar tillsammans med, åker till veterinären, går fot, jobbar på att få mina hundar i rätt känsla, tränar för att de ska älska att jobba tillsammans med mig. Jag fortsätter att bara göra det, även fast jag inte alltid känner mig motiverad.

Men vet ni, just nu känner jag mig faktiskt superduperjätte-motiverad. Jag har mycket unga hundar och förra året va det så mycket basic, så mycket grunder, hela hela tiden. De va heller inte redo för särskilt mycket tävlingar och prov.
Men nu så ser jag fram emot 2022. Jag hoppas, önskar och tränar för att kunna starta på prov och tävla.

Jag hoppas att Bonnie är i toppkondition till höstens jakter och prov, jag hoppas att vi kan starta på något Nybörjarprov A eller B innan dess för att träna oss själva.
Jag hoppas att Clyde får ett Godkänt vattenprov så att vi kan starta på Fältprov, även med honom hoppas jag kunna starta på något Nybörjarprov.
Med Abbie och Abbott siktar jag mot att starta på vattenprov och även Unghundsderby för spaniels.
Chins är snart redo för start i Öppenklass på B- och C-prov. Drömmen vore även att starta på ett KKL i höst.
Lemon tränas för att starta på B-prov i NKL.
Aili är fortfarande kvar och är pigg och glad så det finns en liten dröm om att kanske kunna starta även henne på någon tävling eller ett prov.

Jag är så tacksam över vilken supermöjlighet jag har. Jag har ett helt gäng med grymma individer som lär mig så mycket nya saker hela, hela tiden. De ger mig så mycket erfarenheter.
Jag ska verkligen fortsätta göra mig allra yttersta för att försöka få fram det bästa av mina olika underbara hundar. Om jag inte tar vara på chansen jag har, kommer jag nog att ångra mig.

Det är okej att vila.

Det är okej att inte alltid orka.
Jag hör ganska ofta meningar liknande “jag har inte hunnit träna” eller “jag har så dåligt samvete över av att jag inte tränat min hund/mina hundar så mycket som jag borde eller har velat”.
Av vilka anledningar vet bara ni, men jag lovar er att det är okej!

Det händer att mina hundar får vila ifrån träning en vecka eller två för att jag har annat som måste gå före träning. Mina hundar bryr sig inte det minsta om det, varför ska jag då ge mig själv dåligt samvete? Vissa dagar har jag (precis som alla andra) begränsat med tid och energi och jag prioriterar hellre då att alla får vara med på en promenad eller kanske bara att gemensamt leta efter lite mat i en kohage istället för att lägga tiden på individuell träning med en eller två.

Jag mår heller inte (gissningsvis som många andra) alltid så bra.
För mig är det många gånger i samband med PMS var fjärde vecka. Jag är tacksam över att jag vet om att det är så. När jag känner att världen håller på att gå under, kan jag kolla min kalender och jag blir då medveten om att det kommer inte kännas så om några dagar vilket gör det lite enklare att hantera (det blir sällan enkelt, men lite enklare).
Idag känner jag mig ganska okej med det. Såklart jag önskar att det va annorlunda varje gång jag är där, men det är det inte vilket gör att jag måste acceptera det.

När jag mår dåligt, tränar jag inte hund. Jag överväger det inte ens. Känner jag mig ledsen eller nere av vilken anledning det nu kan vara, så tränar jag inte hund. Och det är okej.
Mina hundar tycker det är minst lika roligt att springa ikapp tillsammans i ett smutsigt dike, leta diverse bajs och annat spännande på fritid tillsammans med laget istället för att träna.

Det är däremot viktigt att inte bli missnöjd över mina hundars prestation bara för att jag inte har tränat tillräckligt!
Om jag inte har tid eller energi till att träna, då bör jag heller inte bli besviken över att vi inte presterar bättre. Träning tar tid. Det tar massor med tid att lära hundarna det vi önskar. Har vi fokuserat på något särskilt i träningen så tappar vi på något annat.
All träning med våra hundar är färskvara.

Bara för att jag la många, många timmar med träning på fotgåendet när de va mellan 5-6 månader fram till 1,5 år så betyder det inte att vi inte behöver lägga fokus på det igen.
Bara för att vi lagt så enormt mycket tid på att träna avlämningar när hunden va yngre, betyder det inte att jag inte behöver göra det efter jaktsäsongens slut även fast Bonnie nu snart är 5 år.
Se hundarna (och er själva) och vad de behöver träna på idag. Inte vad de behövde träna på förra veckan eller vad som är roligt att träna. Vad behöver jag och min hund just nu?
Det är klart vi oxå tränar på det som är kul, varje gång, men en liten del av mina träningspass handlar om det vi behöver bli bättre på.

Jag skriver i min bok efter varje träningspass jag har haft med mina hundar (det händer tyvärr att jag glömmer ibland). När mina hundar har fått någon eller några dagars vila så glömmer jag lätt bort vad just de behöver träna på. Då kan jag gå tillbaka och se i mina anteckningar vad som gick bra förra träningspasset och vad vi som gick mindre bra. Jag anpassar min träning efter det.
Det är även guld värt att ha möjlighet att kolla tillbaka i mina anteckningar för att påminna mig själv om vad vi har haft för utmaningar och fokus tidigare.

Abbie

Abbie och jag har tränat massvis på att följa mig, det har gått ganska bra det senaste. Avlämningar har oxå gått ganska bra. Men dagens fokus blir tillbaka till basic – följ mig (mjukost är livet). Det kanske även blir ett senare pass under dagen med att hålla dummy.
Om vi hoppar över den basic-träningen idag så kommer grunden inte bli lika stabil att stå på, vilket kommer göra att vi mest troligt får problem med det längre fram. Även fast vi båda nog tycker att det hade varit roligare att jaga efter tennisbollar idag..

Abbott kommer att få träna på sitt-stanna kvar. Inte alls lika kul som att jaga efter tennisbollar, men det spelar liksom ingen roll hur fint och bra han jagar om han inte kan sitta still när det krävs.