En ok stämpel i rumpan på fina Fyran i början på året och hon har numera flyttat hem till min syster, men vi hopppas fortfarande på Fyran – Ezzet valpar till våren.
Jag gillar Fyran väldigt mycket, har gjort från första stund vi träffades och det tog mycket tid och funderande innan jag bestämde mig för att det inte funkade med vardagen längre. Fyran och Walter fungerade inte helt toppen ihop, inte för att de inte gillade varandra, de älskade nog varandras sällskap. Problemet var att de drog igång varandra och blev stressade ihop och det bästa de visste var att springa ikapp på promenaderna och det får man såklart göra om man vill, men det är viktigt att ha öronen med sig och inte dra iväg på dumheter. Det blev ett helt annat lugn när jag hade de lite mer isär, men det funkar inte helt tidsmässigt året runt att behöva göra allting dubbelt om dagarna och här hemma, måste det funka att leva i en flock och vi vet ju att ingen mår bra av stress. Alternativet var att hitta ett hem till Walter och det hade nog inte blivit ett enkelt projekt.. Jag gillar honom mycket, men han är oxå ungefär som en orkan när han förflyttar sig, både inomhus och utanför hemmet.
Nu har Fyran fått det bästaste hemmet, med mycket kärlek och jag tror inte att hon skulle vilja byta tillbaka hit för något i världen.
Fr v. Mac, Hvalpe (Guns & Game Fever), Cobra (Centennial’s Cobra), Viper, Whip och Bonnie
Ivy vart jättedålig för några veckor sen, så pass dålig att hon inte riktigt kunde gå. Många prover och magnetröntgen senare, vet vi fortfarande ingenting. Det är något som inte stämmer, det ser jag ju. Om de bara kunde berätta vad som är problemet. Det gör mig hjärtekrossad och jag känner mig så himla värdelös varenda gång jag ska ut och rasta de andra men Ivy får lämnas hemma. Samma när de andra ska tränas, men inte hon. Hon må ha det tråkigaste livet ever just och jag önskar att hon och jag bara kunde ligga och kolla på tv hela dagarna så hon kunde få lite sällskap hemma.
Hon är iallafall världens ängel, som bara finner sig i att ha världens tråkigaste liv. Önskar så otroligt mycket att vi kommer kunna lösa vad det än är som är problemet med henne och att vi kan få fortsätta med mysiga promenader, jobbiga cykelrundor, underbara träningar och många år tillsammans.
Jag och laget skulle tagit en roadtrip innehållande lite semester och träning till UK och samtidigt hämta hem Clyde. MEN, efter många år utan, så fick laget såklart kennelhosta. Ibland blir jag bara så väldigt trött. Man kan ju inte åka iväg med sjuka hundar och jag kan inte heller vänta en hel månad till på att hämta hem min valp. Båten var redan bokad, men jag kunde boka om den för att inte spendera dagar i UK och seglade till Hull över natten. Bilade och hämtade Clyde och körde ombord på tåget till Calais på kvällen. Känns helt galet att bara va i England över dagen. Tänkte jag skulle bilat långt över natten, men kl 2 somnade jag på en parkering någonstans i Tyskland och sov några timmar innan vi fortsatte resan hem. Veterinärbesiktning med ok stämpel när vi åkte genom Växjö då försäkringsbolaget behöver en svensk sådan på importerade hundar.
Det här var en sån sak som jag har varit tvärt livrädd över, att åka själv till utlandet, inkl bila med vänstertrafik. Kan bocka av en grej på min att göra lista och det känns fantastiskt!
Sen verkar inte mitt liv bli som jag önskar och det va inte alls meningen att det skulle bli såhär. Är djupt besviken över att inte ha fått mina lediga dagar tillsammans med laget och massa promenader over there. Men jag är iallafall ENORMT tacksam mot min stackars pappa som gick från att ev passa en hund några dagar (Ivy som inte är helt 100) till att behöva stå ut med hela laget. Skulle misstänka att det kunde varit svårt att hitta hundvakter till kennelhostesjuka hundar.
Clyde är iallafall äntligen hemma och han är bara helt helt fantastisk. Han hade inga bekymmer med bilåkandet hem och här hemma hänger han med på det mesta. Sover hela nätterna på min arm och är så underbart gosig.
Walter och jag tränar mot årens mål, de är ännu inte helt spikade och jag ändrar mig några gånger i veckan. Men snart, snart ska jag göra upp en plan och han har växt mycket på senaste tiden, även fast han fortfarande är otroligt omogen.
Just nu håller vi på att jobba med stopp och okända närsök på våra synliga linjer.. Tänkte även att vi skulle igång och lära oss att springa rakt över hinder i terrängen och inte runt, bl.a. Vi har massor att träna på och jag längtar något otroligt tills hostan är förbi så vi kan igång och träna ihop med vänner igen.