Jag har under så många år väntat och längtat efter en Fyran-valp.
För ett år sedan ungefär föddes världens mest efterlängtade gäng. Vilken lycka alltså!
Men sedan vet ni ju säkert min fina Ailis story och hennes oklara framtid.
Jag har velat och funderat och bestämde mig sedan för att testa para henne igen och förra veckan besiktades Fyran och fick en ok-stämpel. (Tacksam över all hjälp ifrån bästaste syster Kristin!♡) I tisdags fick jag hjälp med parnings-försök då jag va i skåne och precis hade fått hem två tratthundar från veterinären.
Det blev ingen parning och mina tankar fortsatte att snurra och snurra.
Hjärtat vill SÅ mycket, men jag har inte alls haft någon bra magkänsla gällande det här.
Så igår på morgon meddelade jag hela gänget att det inte blir några Fyran-valpar. Det är så väldigt tråkigt och ingen är mer ledsen än jag över att jag inte kommer att få någon mer Fyran valp.
Jag vet inte alls varför min magkänsla får bestämma. Jag vet inte vad det är som gör att det inte känns bra. Jag vet inte om det är just den kombinationen, eller kanske för att det inte är min hund och att jag är så rädd över att det ska hända något med tiken. Eller om det är för att det passar så himla dåligt i livet med tiden för både valpning och leverans. Eller om jag kanske bara är rädd för att hjärtat ännu en gång ska gå sönder. Det är säkert en kombination av allt ihop och igår va en väldigt ledsen dag.
Det blev många timmar gråtandes och jag sa snörvlandes till Kalle att “Jag har ju inte ens PMS nu”.
Jag vet att jag blir hemskt olycklig när jag har PMS, jag vet att det blir övergående och att det egentligen bara är hormoner som jag inte kan hantera. Det är ganska skönt att kunna gå in i appen och se att “jaha, det är därför jag är ledsen. Jag vet att det kommer kännas bättre imorgon”.
När jag blir sådär väldigt ledsen som igår, under icke-PMS, då tänker jag att nog måste vara ledsen på riktigt.
Jag vet inte om det känns bättre idag. Den där obekväma magkänslan om att det inte känns rätt är iallafall borta även fast jag fortfarande känner mig lite ledsen.
Mina hundar fick vila igår, jag vet bättre än att träna hund när jag inte mår bra. De verkade ganska nöjda med livet ändå.
Jag såg genom fönstret hur Bonnie & Chins låg och solade på taket på kojan, Clyde & Abbott lekte med varandra och Lemon lekte själv med diverse märgben och horn, han ser ganska rolig ut när han kastar runt sina grejer och verkar tycka det är väldans kul.
Abbie & King som ligger inomhus med tratt sköter sig än så länge bra! Jag hoppas och håller tummarna för att de snart är på banan igen.
Aili som löper är hemma hos min far. Jag är så tacksam över att jag har möjlighet att ibland kunna lämna iväg löptikarna. Det blir liksom lite lugnare för boysen i laget då.
Chins är tillbaka i laget efter löp-vila. Jag är så glad över att äntligen kunna träna henne igen efter vila och jag får hejda mig själv för att inte köra på för mycket.
Jag gillar att det blir ljust så tidigt och idag på förmiddagen och ikväll ska jag iväg på annat så hundarna fick tidig frukost och strax efter kl 6 kommer vi att vara ute för att träna lite innan jag ska iväg.
Tänk vilken lyx att varje dag kunna välja. Jag kan välja att ta sovmorgon och inte hinna träna mina hundar innan jag ska iväg, eller så kan jag välja att gå och lägga mig i tid på kvällen, ställa klockan på morgonen, ge dem en tidig frukost så att vi kan komma igång med allt vi ska göra redan kl 6.