Min älskade Yrsa finns inte längre hos mig. Det gör mig så otroligt hjärtekrossad. Det är så himla tomt utan henne. Samtidigt som jag är så väldigt ledsen, är jag så tacksam över allt vi har hittat på och allt hon har lärt mig.
När Yrsa kom hem bodde jag utanför Braås. Jag hade inte den minsta aning om hur man har hund eller hur man tränar apportering. Jag hade några gånger varit med min kusin och fått låna hennes fina Ilsa. Men jag minns fortfarande att jag kunde ringa Malin och fråga vad det va för skillnad på en markering och dirigering och hur man skulle skicka på de olika.
Den 7e juli 2013 startade vi på vårat första Working Test. Om det gick bra? Verkligen inte. Jag kommer idag inte ihåg exakt vad som hände, jag tror att hon gick dåligt fot eller något sådant, haha, men däremot kom jag ihåg att jag grät och vart väldigt ledsen när jag lämnade någon station. Men nästa station efter dömde fina Maire som peppade mig till att prova en station till som då gick betydligt bättre och sedan gjorde vi även den sista.
Hahaha herregud. Kom på att man ibland kan hitta lite gamla resultat på nätet.. Perfektionisten i mig måste varit med redan då..
17, 16, 17, 18, 15=83p
Alla dagar var hon med mig på jobbet i skogsmaskinen eller i traktorn hemma på gården.
2013 startade vi på vårat första Flatmästerskap i Unghundsklass. Även då grät jag, men av glädje!
Vi hamnade på en 6e plac (halleluja, för jag hade INTE rett ut att vara i en final) och fick även Pumpans VP för bäst placerade ungdom.
20, 19, 19, 20, 15 = 93p
2013 va vi även med på våra första fågeljakter, först svartfågel och sedan även duvor. Grymt roligt. Hon lärde sig sedan ganska kvickt att man inte hinner sova på jakt.
2013 bodde vi i lägenhet i Ljungby. Minns fortfarande hur jag tränade massor på att hon inte skulle jaga kaniner när hon va lös på promenaderna däromkring.
Hon har även fått vara med på en hel del plöjnings-tävlingar. Här på Ulvhäll utanför Strängnäs.
4 maj 2014 startade vi på vårat första B-prov i NKL. Jisses så nervös jag va, men det gick vägen och vi fick ett 1a pris.
2014 var det Flatmästerskap i NKL. 9e plac med 92 poäng och Pumpans VP. Det året va vi även i Final.. Lärde mig den hårda vägen att man bör ha koll på om hunden tittar på rätt håll vid markeringen, det gjorde hon inte så det blev en 0a då hon inte såg att den kastades och sprang på helt fel håll. Jag förstod då inte alls varför.
Flatmästerskapet 2015 startade vi i ÖKL och hamnade på en 8e plac med 75p. Även då fick vi Pumpans VP för bäst placerade ungdom.
Vi var med SSRK Ungdoms Lag på Lag SM i augusti 2015. Det gick inte så väldigt bra, men det var väldigt roligt! 25 plac av 28 lag.
Apporterade en hel del åt Josef och Jesper.
2015 hade vi en helt ok duvjakt här hemma på 0,5 hektar havre. Duktiga, duktiga Yrsa. Kommer ihåg en specifik apport den jakten, en skadad som gick ner ganska långt iväg. Hon hängde på och hittade den helt själv!
Hösten 2015 var vi nog över halva Sverige och apporterade änder. Det va så grymt roligt.
Yrsa hade uppenbarligen gjort ett ok jobb på någon andjakt och när det fattades apportörer på en fasanjakt nere i Skåne blev jag inbjuden. Kommer inte ihåg dagen. Men jag vet att snälla Sofia Palmqvist hjälpte mig vid något av de första tillfällena och förklarade massa viktigt att tänka på. Än så länge är jag kvar där och numera både apporterar och går med spaniel, kommande höst blir den första utan Yrsa.
Vi startade vårat första B-prov ÖKL i Augusti 2016. Perfektionisten i mig tyckte aldrig att hon va tillräckligt bra, fastän jag idag kan se att hon låg betydligt över ÖKL redan då.
Vi fick ett 2a pris. Och då tyckte jag att världen gick under. Idag vet jag att vi hade otur, i kombination med att jag va orutinerad. Det här gjorde att jag inte vågade starta förrän året efter och då vart det strul. Hade jag fått göra om idag, hade jag anmält till ett till direkt. Men det är sånt man måste lära sig påvägen.
På Flatmästerskapet 2016 startade vi i ÖKL, 7e plac med 94p. Vi var med i final och jag skäms fortfarande. 2016 skämdes jag och va så ledsen över att min hund va olydig. Idag skäms jag över att jag tyckte det var en så himla stor grej att jag åkte därifrån. Inte för att jag va bitter, men jag vart så himla, himla ledsen och besviken och kunde inte med att vara kvar där när jag hade ni vet, sådär hysteriskt gråtit. Ibland blir man nog även lite påverkad av hur livet i allmänt är. Under den tiden var det inte så väldigt bra. Det är inte någon bortförklaring på något sätt, men det är bara så det va då.
För er som inte vet så hängde jag med en snubbe som va(är väl fortfarande kanske) alkoholist. Då va jag lite yngre och betydligt mer naiv, från början förstod jag faktiskt inte. Idag hade jag aldrig ens tänkt tanken att det kanske kan gå att få någon till att ändra sig till det bättre. Då trodde jag att det va mitt fel att det var så och även att det va mitt ansvar. Idag vet jag att det såklart inte va så. Visst påverkar det mig fortfarande och jag tycker många gånger att alkohol är ganska ocharmigt.
Tillbaka till Flatmästerskapet och final. Vi gick på linje och fick en enkelmarkering rakt fram. Har för mig att det hade gått en drive med massor skott och kast nere till vänster först. Plättlätt tänkte jag. Det hade det varit, om inte dummyn hade hamnat i ett hjulspår och all vittring bara blåste över den. (det förstod jag ju inte då) Hon letade och letade utan att få vittring och när jag försökte blåsa stopp så lyssnade hon inte och det va tack och adiós.
På ungdoms SM någon vecka senare gick det betydligt bättre och bästa, älskade Yrsa vann!
Någon vecka efter Ungdoms SM åkte vi till England och VM i plöjning. Yrsa och Lima fick följa med.
I April 2017 var vi i Wales och tränade. Väldigt roligt och lärorikt.
På Flatmästerskapet 2017 i ÖKL hamnade vi på en 4e plac m 90poäng. (0 poäng i finalen, som vanligt) + Pumpans VP.
I slutet på augusti startade vi på B-prov i ÖKL igen. Mindre bra resultat, en 0a. Hon tog inte en fågel vid vattenkanten, jag kunde inte alls förstå varför. Hon såg att det låg en fågel där och efter det blev hon helt osäker och började hitta på massor med lustiga grejer. Just då förstod jag inte alls. Men om det va på vägen hem eller om det va senare, så kom jag iallafall på att på den allra, allra sista andjakten 2016 hade jag använt henne till att stöta änder. Och just då skulle hon inte apportera och jag hade alltså nej-at de döda änderna som låg vid vattenkanten för att hon skulle springa vidare och stöta änder istället. Eftersom att de va den allra sista jakten så hamnade vi inte i den situationen förrän på provet. Hem och träna och när jag hade hjälpt henne förstå att vi i fortsättningen skulle apportera vid vattenkanten så trillade poletten ner och vi hade aldrig bekymmer med just det framöver.
Julen 2017 var jag uppe i Norrland på parningsresa m Yrsa. Tyvärr blev det ingen parning och heller aldrig på efterföljande löp. Evigt ledsen att jag aldrig fick en Yrsa-valp. Men det kanske fanns någon mening med det.
I September 2018 startade vi än en gång på B-prov i ÖKL. Haha med ännu en 0a. Hon plockade den första av de två inledande dubbelmarkeringarna. Och medans vi stod där så såg jag hur hon kände vittring från söket. När jag skickade på nummer 2 kunde hon inte hålla sig längre utan bestämde sig för att kolla in hela sökområdet, hon glömde dessutom att ta med sig öronen för hon kom inte på inkallning. Hon visst nog säkert även att det inte va dags för söket än, för hon plockade inte in en enda fågel! Det provet va snabbt avklarat då det blev koppel på och tack för oss när hon kom hem.
2019 va det några i mitt lag som skulle starta på prov. Jag själv hade då insett att ett prov inte är hela världen och startade desto mer. Under juli och hösten startade Yrsa på lite fler B-prov med 3st 2a pris och i slutet av oktober fick vi äntligen, äntligen den första 1an i ÖKL. 2a prisen berodde på olika saker alla gånger. En gång va det söket, en gång var det en dirigering och en gång va det viltbyte på sök i DK (undrar om man verkligen borde fått en 2a för det..)
Efter en hel del jakter under åren har hon blivit ganska så rutinerad. Absolut inte så särskilt lydig. Men så jäkla duktig på att leta skammade och hon gav mig många gånger gåshud när hon plockade skammade änder i havet så orimligt långt bort.
Den fjärde september tog vi den andra 1an i ÖKL. Himla go känsla och hon löste allt så himla plätt-lätt. Hon hade väl brist på idéer på fler sätt att hitta på bus nu på ålderns höst.
Den 20e september startade vi på B-prov EKL och fick med ett 1a pris hem. Den där lilla rutinen gjorde väl sitt när hon simmade längs med vassen för att få vittring på de som låg i vattenkanten. Hon va dock inte längre så rally-snabb, med all rätt som 8,5-åring. Men ändå glad över hennes fina arbete då.
Fick lite feeling och efteranmälde henne till ett KKL. Det va ganska osannolikt att det skulle gå, men jag tänkte chansa. Hade velat vara med på flattarnas rasmästerskap. Om det inte hade regnat änder så kanske hon hade fått hämta två iallafall. Hon hämtade en fågel bra och sedan när det blev lite mycket började hon pipa och jag valde då att koppla (det va fler hundar som pep och domaren kunde inte höra vem). Man är bra nördig när man kör några timmar enkel resa för att apportera en and. En erfarenhet rikare och jag är idag väldigt glad att jag gjorde det tillsammans med älskade Paddy.
Det blev 3st till starter i EKL hösten 2020. Med 3dje pris alla gånger. Hon hittade på lite olika grejer varje gång. hahaha på ett dummyprov, så pep hon. Alltså man kan inte annat än att skratta åt hunden som vid 8,5 års ålder börjar pipa på ett dummyprov.
Sista andjakten 2020 var Yrsa med vid min sida (eller egentligen mest inte vid min sida). Hade jag vetat då att det skulle varit våran sista hade hon fått knalla bäst hon ville.
Den 1a juni va hon med och hämtade lite bollar och upptinade änder på spanielträning. Hon va glad och svansen gick som vanligt när hon letade i vassen. Jag hade märkt att hennes lymfkörtlar blivit stora och hade fått tid hos veterinären den 2a juni. Hon hade varit lite dålig på att äta, men hon brukade oxå bli ganska påverkad när det blev varmt ute så inte trodde jag att hon va så väldigt sjuk. Älskade hund som ändå gjorde sitt allra bästa.
Veterinären va övertygad om att hon hade Lymfom och hon fick somna in i bilen. Hon va ju alltid så glad över att få följa med på allt.
Vi har gjort så himla mycket tillsammans och det har hänt så väldigt mycket i mitt liv under alla år hon har varit med. Önskar så mycket att vi hade fått mer tid ihop. Det är så väldigt tomt utan min älskade Paddy och jag kommer för alltid sakna henne.
