“I’m not giving up, I’m just tired of trying.”
Att ge upp är inget alternativ, men just nu är jag bara lite trött.
Det är orimligt vad många år, mil i bil, timmar och träning jag har lagt på det här. I våras kom ju äntligen mina så väldigt efterlängtade flat-valpar. Det va något speciellt med den omärkta tiken redan när de va tre veckor gamla. Men alltså det är ju inte rimligt att klicka med någon så tidigt. Men det gjorde jag. Hon blev kvar och jag har varit så väldigt glad i henne från första stund. Jag älskar hennes sätt att vara, hur hon så mjukt kommer fram för att bli klappad. Jag älskar att hon är så väldigt följsam och lyhörd. Stulit dummysar har hon gjort sen hon varit liten, men aldrig för att ha till sig själv utan alltid för att lämna till mig.
Hon har agerat helrätt alla gånger vi har apporterat och fotgåendet fanns där ganska naturligt.
Men det har nog egentligen alltid varit någonting där som inte varit som det skulle. Jag vet att jag funderat mycket över varför hon aldrig velat följa med de andra hundarna ner till sjön och alltid bromsat in i nedförsbacken när de andra sprungit ner för att bada.
Sedan tyckte jag mig se en hälta på ett bakben, för att i nästa tillfälle inte längre se någonting. Men vid ett senare tillfälle så såg jag den där hältan på vänster bak. Hon fick lite vila men hältan ville inte ge med sig. Jag tyckte då va hon ojämnt musklad när man kände på henne och desto mer jag kollade på henne desto mer såg jag hur hon hela tiden avlastade det benet. Hon röntgades i Växjö och då hittades det en lös benbit i hasleden. En månad senare fick vi en tid i Helsingborg.
Tyvärr hade de inte så mycket positivt att berätta och jag valde att inte undersöka henne vidare då hennes framtidsutsikter som en apportör, va väldigt små.
Har pratat vidare med veterinären även efteråt och hon har hört med annan veterinär som inte heller tror att det kommer kunna bli särskilt bra i så många år med operation.
Jag önskar att det vore ett enkelt beslut att ta. Men det är inte enkelt. Det är inte enkelt att bestämma om världens mest levnadsglada hund ska somna in eller inte. Hur ska jag kunna göra det? Så mycket tankar och så mycket skuldkänslor. Kunde jag gjort någonting annorlunda?
När jag tittar på filmer, redan ifrån valplådan ser jag nu efteråt att hon redan då satt snett och kissade. Jag har även hittat någon film när hon är något äldre och ligger och biter sig just över hasleden. Hade hon ont redan då? Borde jag sett något redan då?
Jag förstår att det är oschysst mot mig själv att tänka så, men det är svårt att undvika.
Idag är första dagen utan Onsior. Svullnaden över leden har iallafall gått ner med hjälp av tabletterna så vi får se hur det går när hon blir utan.
Hur ska man ens kunna ser om en flatt har ont? Ja, alltså jag har ganska ok koll på alla möjliga sätt en hund kan visa att den har ont. Men det är något med flattar. De biter ihop och visar ingenting förrän de är ta mig fan döende. Deras svans går alltid, de är alltid glada. De är alltid lyckliga över att få vara med sin människa. De är alltid lyckliga över att vakna på morgonen, alla dagar i veckan.
Hennes annorlunda rörelsemönster, gör det ont? Eller har hon bara hittat ett sätt som fungerar bra för henne? Vem kan avgöra det? Hon haltar inte just nu, men hon galopperar inte rent. Gör det ont?
Så mycket frågor och Aili har tyvärr inga bra svar. Hon är bara som vanligt, så glad över att det är idag.
Du & jag
Även fast man ibland nästan måste övertyga hjärtat att fortsätta slå för att det gör så förbannat ont, så fortsätter vardagen visst ändå. Just nu lite långsammare än vanligt, men det får nog vara så ett tag.
Clyde skulle startat på det sista vattenprovet i höstas. Men jag kunde tyvärr inte lämna jobb den dagen så det blev tyvärr ingenting. Jag tänkte att det får väl gå ändå, men just nu känns det faktiskt väldigt, väldigt surt. Vi tränar och han har varit med på lite jakter. Han är väldans stadig så vi har fått jobba lite på att man även som spaniel faktiskt ibland behöver kunna apportera.
Bonnie har nog varit igång lite för mycket, lite för tidigt och när jag gick in till veterinären för ett besök där hon skulle skrapa tänder som blivit väldigt ofina efter valparna så tyckte jag att hon gick lite orent. Veterinären hade inte tid att kika och det slutade med att de tog bort en avslagen kindtand under tiden hon sov. Så där blev det ändå smärtstillande och antiinflammatoriskt så vi lägger in lite extra vila och tar det långsamt igång sen så får vi se om hältan ger med sig. Just nu syns ingenting, men det va någon dag efter provet i SKL som vi startade på som jag såg det. Vi blev oplacerade, men med ett diplom, som ändå gav oss bättre möjligheter att komma med på SM.
Man är lite egoistiskt när man ens överhuvudtaget reflekterar över att vi missar SM pågrund av att hon ätit Onsior (som det är 28 dagars karens på) efter den borttagna tanden. Om vi frågar Bonnie just nu så är hon fit for fight igen. Men det blir istället ordentlig vila och sen långsamt igång igen.
Hur besviken jag än må vara över att vi missar SM, som varit målet under hela året, så är Bonnie viktigare. ♡
Men besvikelsen över Clydes missade vattenprov pågrund av jobb, svider lite extra just nu när det inte blir något SM med Bonnie.
Clyde är, och förhoppningsvis även Bonnie om hon är pigg, anmäld till spanielprov hos JSK den 20 november. DET ska bli så kul!
Chins är anmäld till B-prov NKL på söndag. Jag hoppas för alltid hela världen att jag är frisk till dess, just nu är jag sängliggandes och sjuk.
Hon är en intressant fröken. För det mesta väldigt rolig att träna. Hon har även gått ok på jakter. Men hon har lite lätt för att bli störd av diverse saker. T.ex. löv. och annat som rör sig. För några veckor sedan fick hon till TRE outstanding dirigeringar, ganska långt ut i en damm, längs med en vasskant. Det är en sån grym känsla när det bara där och då känns så lekande lätt. Man vet ju hur många timmars träning det har tagit för att kunna stå där, säga “ut”, se hunden bara simma utåt tills hon hittar första anden, simmar tillbaka och man säger “tack” när hon lämnar av. På den tredje fågeln fick jag tillomed lägga till ett stopp och höger och det bubblade av glädje när det faktiskt fungerade. Hon är liksom fortfarande en unghund och nästa dag är det inte alls säkert att hon vet vad höger betyder.
Lemon har fått avstå träning ett tag. Vi tränade en hel del innan men han tyckte ibland att dummysar inte va så spännande. Vila är en underskattad träningsmetod och när vi tränade i förrgår kändes han bra på banan igen. Nu fortsätter träningen med “back” i någon vecka till innan vi börjar med höger.
Abbie & Abbott aka Piff & Puff. De är fortfarande valplediga. Har provat att rulla någon boll till Abbott. Abbie är totalt noll intresserad av att gripa, så vi lämnar det ett tag. De två är som natt och dag. Abbott är glad och social, framåt och hur enkel som helst. Är gärna med mig och när han har stött på kaniner och jag har sagt nej så han har glatt hängt med mig på annat håll.
Abbie är helt tvärt om, hon är mer reserverad och du får verkligen göra dig förtjänt av hennes sällskap. Men jag tror att hon spelar lite, jag ser henne inte alltid som så liten och mesig som hon försöker få mig och tro. Abbie har, mer än en gång skitit fullständigt i nej och istället hellre jagat kaniner. Så jag har försökt förklara för henne att jag tror att hon ljuger lite för mig när hon försöker få mig att tro att världen ibland kommer att gå under. Hon är en liten prinsessa och jag tror att hon tycker det är ganska lyxigt att få särbehandling för att man ser liten och mesig ut.
Igår fick de promenera en bit i koppel för första gången. Det va inte alls kul, men träningen med fotgående närmar sig med stormsteg.