Desto mer jag håller på med mina älskade hundar, desto oftare vill jag lägga ner. Hundvärlden är tyvärr många gånger en horribel plats.
Tråkiga kommentarer och avundsjuka när det går bättre för någon annan än sig själv är väl standard konstigt nog. Ja, de kanske va ren tur den dagen och hunden kanske för alltid är förstörd, men låt det vara så då.
Wicki placerades trea på ett retrieverderby för några år sedan och vi hade roligt ihop i några år utan att hon fick några större men av att apportera fem dummysar när hon va en unghund. Bonnie fick visserligen bara diplom på spanielderbyt för något år sedan och det är väl därför hon kunde gå ok och ha lite tur att få en placering på ett SM innan hon blev förstörd. Stackars Clyde som råkade vinna unghundsderbyt kommer antagligen vara förstörd för att han hade lite tur en dag. Möjligt att det för honom va en helt vanlig dag på jakt, som de andra dagarna han har varit med på jakt. Har hört några gånger att man inte kan hjälpa till på jakter med sin spaniel om man ska gå med den på prov. Men för min del, så är att hjälpa till på jakter nästan den enda möjligheten jag har att ge hundarna erfarenhet. Jag har inga fasaner eller rapphöns, knappt någon hare att träna på hemma. Att gå på jakt är det roligaste jag vet att göra med mina hundar och den dagen jag inte alls kan jaga med dem för att de ska tävla, då får det nog va. Det är klart att jag försöker hålla i dem lite och inte låta de gå hur långt som helst och jag släpper de inte i en majsremiss, men det hade jag nog inte gjort ändå då jag kan ana hur lätt det är att hunden väldigt snabbt springer ur hörhåll och hittar plural fågel att stöta.
Jag brukar inte bry mig så mycket och är glad att jag har många fina vänner att prata om sånt här med, men stackars många andra människor som kanske tar åt sig mer än jag. Jag vet att det krävs timmar och ännu fler timmar att träna en hund och jag önskar att vi någon gång kan vara lite mer glada åt varandras framgångar.
På tal om tråkighet så hade jag helt bestämt mig för att jag inte va rätt hem för Walter. Jag tror att han skulle må bättre i en mindre flock med en större arbetsuppgift här i livet men okloka jag skrev för några år sedan ett avtal med bibehållen avelsrätt. Då var alternativet tydligen just nu att antingen lämna tillbaka honom och få 7 500 kr för honom eller betala 70 000 kr (vet inte riktigt vad de siffrorna kom ifrån men så va det visst) för att köpa ut avelsrätten. Ni förstår nog resultatet på den. Någonstans önskar jag att den här hundvärlden inte bara handlade om pengar utan om individerna och vad som är bäst för dem. Någonstans blir det tyvärr att det handlar om pengar, även för min del då jag i det här fallet inte vill lämna ifrån mig min 2,5 åriga älskade Walter för 7 500 kr och sedan inte ha någon rätt att välja hans nästa hem, samtidigt som jag såklart inte har några större planer på att betala 70 000 kr för honom.
Jag älskar min Walter och vill inte lämna ifrån mig honom till vem som helst, hur som helst, bara för att. Han kommer alldeles säkert fortsätta vara lycklig här hemma på gården men jag tror att vi har bestämt oss för att apporteringen kanske inte verkar vara hans grej.
Nog med tråkigheter, de här underbara hundarna är värda varenda tår då de skänker desto mer glädje. Nu har vi brutit ihop lite och tränar vidare mot nya mål.