2021
Jag är så tacksam över allt 2021 har lärt mig.
Någonstans vill jag känna mig lite bitter över allt som inte gått min väg, men hur tråkigt det än låter så har det väl gjort mig starkare. Jag har ju överlevt även fast det ibland gjort väldigt ont i hjärtat.
Min fina Yrsa fattas mig något enormt och jag tänker på henne en hel del. Jag saknar henne massor och önskar att hon vore här och hjälpt mig uppfostrat valpar och apporterat fåglar. Jag är idag är så otroligt tacksam över alla hennes påhitt under åren. Det har lärt mig mycket även fast jag där och då inte alls tyckte det va kul.
Jag är så glad över mina tre underbara egenuppfödda Ai Limes-hundar som ligger under granen på bilden ovan. Ni anar inte hur många år jag har väntat och längtat efter dem.
Ni vet ju att livet sällan är sådär riktigt perfekt och tyvärr hittade vi en lös benbit i hasleden på Aili för några månader sen. Enligt olika veterinärer ser hennes framtid inte alls ljus ut men jag är tacksam för varenda dag jag får höra hennes speciella moffande (hon vet att man inte får skälla men är man tillräckligt glad så måste man moffa lite, alltså något slags tyst skällande som låter ungefär som “moff”) när jag går upp på morgonen. Sålänge hon är så opåverkad som hon är nu får hon hänga med.
Det har varit en hel del skador under året och jag är så enormt tacksam över bästa Växjö Nya Djurklinik som alltid ställer upp på bästa sätt.
Häromveckan kände jag mig lite uppgiven när jag skulle sätta Clyde i hundgården igen efter några veckor i tratt. Stygnen togs bort någon dag tidigare och jag berättade för honom att “idag Clyde, ska du äntligen få hänga med laget i hundgården”. Va ute och rastade dem, satte in dem i hundgården och skulle byta ut isen i deras skålar till vatten. Efter att ha varit i den ena hundgården, går jag fram till den där Clyde står och ser massvis med blod. Jag förstår att det är en tass och lyfter upp Clydes och ser ett ofint sår vid sporren. När jag där och då fick sätta på koppel på honom och gå in för att sätta på tratten, igen, så va det svårt att hålla tillbaka tårarna. Clyde har iallafall skött sig fantastiskt under all sjukskrivning och vi väntar och längtar tills vi kan komma tillbaka och börja träna lite.
Det har absolut inte bara varit tråkiga saker under året och jag är tacksam över allt kul vi har hittat på och att hundarna är just precis de individerna som de är.
Abbie som har varit en liten försiktig prinsessa och inte alls velat ha kärlek i onödan kom självmant fram till mig häromdagen bara för att få vara nära. Där och då kändes alla timmar med vardag, träning och funderingar så himla värt. Tänk vad mycket man lär sig på varenda individ som man får leva tillsammans med.
Abbott är så himla underbar och jag är så glad över att han blev kvar, även fast det från början inte va planen. Han är så himla mysig och vill så gärna vara nära och när han är på uppdrag så är det full kareta oavsett terräng och tar det stopp, då backar man och tar sats så att man kommer igenom.
Aili är en sån himla mjuk och härlig liten fröken och jag älskar varenda gång jag ropar på henne och hon kommer och sätter sig framför och bara vill vara nära.
Lemon är en cool herre. Han är lugn vid sidan men har ett himla tryck i arbete. Vi har ännu inte gjort så mycket mer än massvis med basic än, men igår fick han hjälpa till att efterapportera lite änder. I vassen hittade han en skammad and som först dök ifrån honom men som han sedan lyckades hitta.
Chins har växt massvis under hösten. Från att ha varit så väldans lydig att hon har tvärstannat så fort det har lyft en fasan så jagade hon för några dagar sedan en hare. Jag hade inte hjärta att försöka hejda henne då hon behöver få fram lite jävlar anamma. Vid en jakt för några dagar sedan satt hon fint och koncentrerat och fokuserade på helt rätt saker medans jag själv kunde koncentrera mig på skyttet. En knallning men sånt hör liksom till när en unghund ska lära sig. Hon sitter tyst och markerar och kollar vad som händer fastän det landar massvis med änder runtomkring. Hon har fått så himla bra erfarenheter under hösten.
Clyde har tyvärr mestadels varit skadad, men jag tror inte att det alltid är en nackdel att få vila. Han fick vara med och jaga lite igår, där och då kände jag att det va så tråkigt att han inte gick med mer tryck och power än vad han gjorde, men när jag sitter här nu och reflekterar så är jag egentligen ganska tacksam då han i jakten annars har lätt för att tappa öronen för att börja jaga med sig själv.
Bonnie har oxå vilat en hel del. Ser massvis fram emot att träna med henne under nästa år. Jag vet vilken topphund hon kan vara när hon får rätt förutsättningar (alltså rätt och mycket träning). Abbie är svår, men hon påminner oxå mycket om Bonnie när hon va yngre.
Jag är så tacksam över all hjälp och stöttning jag får av min allra bästaste familj ♡
Glad över att få spendera årets sista dag tillsammans med min absoluta favoritperson, Kalle. Otippat nog ska vi spendera dagen med varsin bössa och med någon hund vid sidan (eller ja, de är kanske mest inte är vid sidan) tillsammans med vänner.
Jag önskar er alla ett Gott Nytt År!